Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’336 KOFFOGLAIl.
Roffoglarne bebo hela jorden på de flesta breddgrader och i alla beboeliga
höjd-regioner. Vanligast lefvande i träden och således företrädesvis tillhörande skogen,
undvika de likväl hvarken de nakna bergen eller den öde steppen eller öknen. Man
.-anträffar dem på de minsta öar i verldshafvet eller på bergens högsta toppar, man
ser dem sväfva fram öfver de isfält, som kringlagra Grönland eller Spetsbergen,
liksom öfver öknens af solen genomglödgade slätter, man iakttager dem i urskogens
klängväxtsnår liksom vid de stora städernas kyrkor. Arternas särskilda
utbredniugs-krets plägar vara vidsträckt, men motsvarar ingalunda alltid deras rörelseförmåga,
utan kan i förhållande till denna till och med synas inskränkt. Några arter kanna
visserligen knappt till några gränser och sväfva omkring öfver nästan hela jorden.
Många bland roffoglarne vandra, då vintern inskränker tillgången på byte inom deras
jagtområde, och följa småfoglarne till sydligare trakter; men just de arter, som bebo
den högsfca norden, stryka endast omkring. På sådana vandringar bilda de
understundom skaror, som eljest icke iakttagas, ty få roffoglar kunna betecknas såsom
sällskapliga djur. Dessa sällskap upplösas redan mot våren till mindre grupper och
slutligen till de par, af hvilka de på hösten bildades eller hvilka funno hvar andra
uu–der sammanvaron i främmande land. Dessa par återvända temligen bestämdt vid
samma tid till hemlandet och skrida här med det snaraste till fortplantning. Alla
roffoglar rufva under de första vårnmuaderiia och endast en gång om året, så framt
de icke störas. Nästet kan anläggas på ganska olika ställen och i enlighet dermed
byggas på olika sätt. I de allra flesta fall står det i träd, ofta äfven på klipputsprång,
på otillgängliga bergryggar eller i hål i gamla byggnaders murar; mera sällan
bildas rufniugskammaren af ett ihåligt träd, allra sällsyntast utgör marken underlaget
för en hög risqvistar, på hvilka äggen läggas. Alla bon, som stå i träd eller på
klippor, äro stora och breda men låga reden med grund fördjupning; de användas
merendels flera år efter hvar andra, repareras på nytt hvarje gång och blifva
derigenom mycket höga. Båda könen hjelpas åt vid boets byggande; åtminstone bär
hannen fram byggnadsmaterial. Emellertid är det sannolikt, att blott ett fåtal arter
uppbygga egna nästen åt sig. De mindre falkarne betjena sig med afgjord förkärlek
nf andra foglars, i synnerhet de kråkartade fogiarnes och andra roffoglars eller ock
hägrars och storkars bon, äfvensom ihåliga träd, samt inreda dem högst nödtorftigt,
om ens alls. Parningen föregås af mångahanda lekar, sådana de anstå stolta foglar.
Det stora flertalet uttrycker sia kärlek genom praktfulla flygöfningar, verkliga
dansar högt upp i luften, ofta mycket olika den eljest vanliga flygten. Somliga arter
tillkännagifva sin upphetsning med egendomliga, gälla eller ytterst ömma läten.
Svartsjukan spelar naturligtvis sin roll äfven i denna herskarslägt; hvarje fogel, som
gör intrång, angripes, och icke ens en främmande, d. v. s. en till annan art hörande
fogel tåles. Då de ridderliga kämparne börja sin strid, gå de båda anfallsvis till
väga. De slå klorna i hvar andra och nedstörta hvirflande ur höjden, då de icke
längre äro i stånd att rigtigt använda sina vingar. Nere på marken af brytes
striden för ett ögonblick, men börjas på nytt med samma häftighet, så snart båda åter
lyfta sig i höjden. Efter en lång tvekamp viker den svagare och flyr, förföljd af
segraren. Men i trots af det lidna nederlaget uppgifver han icke striden: denna
varar ofta hela dagar, ja, veckor, och endast upprepade segrar förskaffar den starkare
en lugn besittning af sin egendom. Äggens antal vexlar mellan l och 7. Hos de
flesta roffogelarterna rufvar honan ensam, hos några arter aflöses hon stundom af
hannen. Rufningen varar mellan tre och sex veckor; derefter utkrypa de hjelplösa
.små, runda, öfver allt med hvitgrått ulligt dun beklädda ungarne, med stora hufvud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
