Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLMÄNNA EGENSKAPER. 339
städer. Man kallar dem nattroffoglar, men detta uttryck fordrar åtminstone en
förklaring. Visserligen börjar det stora flertalet först med den inträdande skymningen
sina ströftåg, likväl äro icke så få i verksamhet äfven om dagen och söka sin föda
till och med under middagstiden. Deras på korta afstånd öfvermåttan skarpa syn,
deras utomordentligt fina hörsel, deras mjuka fjäderdrägt sätta dem äfven i mörkret
i stånd till en framgångsrik verksamhet. Ljudlöst flyga de på just icke betydlig
höjd fram öfver marken utan att förrådas genom buller af egna rörelser, men
förnimma det obetydligaste prasslande på marken och se oaktadt dunklet det minsta
däggdjur. - Att ugglorna, då de om dagen blinka vid åsynen af en menniska,
derigenom söka vilseleda fridstöraren, torde enligt följande iakttagelser erhålla en hög
grad af sannolikhet. »Sitter kattugglan», så skrifver Walter till mig, »temligen
säker i ett ihåligt träd och tittar endast med hufvudet genom Öppningen ut i
dagsljuset, så sluter hon icke ögonen till hälften, utan glor med vidt uppspärrade ögon
på fridstöraren. Men drifves hon ut af ett välrigtadt kast, så flyktar hon, om hon
kan, under ett löfhvalf, låter nu menniskan komma sig nära och blickar på henne
med till hälften slutna ögon. I det ihåliga trädet tror hon sig säker och håller det
icke för nödvändigt att söka vilseleda; under löf hvalfvet deremot känner hon sig
osäkrare, men vill icke genast lemna platsen, af fruktan för alla småfoglarnes skrik,
och söker hjelpa sig med list. Ugglor, hvilka icke sluta ögonen, begagna sig ganska
regelbundet af ett annat slags förställning, i det de antaga en hållning, som ofta
undandrager dem till och med en öfvad blick. De pressa alla fjädrar tätt intill
kroppen, så att denna icke synes hälften så tjock som vanligt, förlänga ansigtet, göra
det smalare och rigta det åt sidan, men på samma gång uppresa de äfven öronen
och hela kroppen så mycket de kunna, lägga må hända dessutom den ena vingen
tätt intill kroppen, medan de sänka ned den andra; och i denna ställning, hvari
vingspetsar, fötter och stjert täckas, likna ugglorna till en förvillande grad en
gammal, med mossa och lafvar öfverväxt grenknut.»
Ugglornas egendomligt bildade vingar och mjuka fjäderbeklädnad låta redan
på förhand sluta till en egendomlig flygrörelse. Den tysta flygten är jemförelsevis
långsam, ett mellanting mellan sväfvande, glidande och flaxande, men hos några
dagugglor ett omvexlande bågformigt uppstigande och nedsänkande, som påminner
om hackspetten och som är öfvermåttan lidande, ehuru det efter utseendet snart
tröttar och derför aldrig länge fortsattes. Endast på större vandringar höja sig
ugglorna till hundra meters höjd öfver marken och röra sig då likformigt med täta
vingslag eller sväfvande. På marken äro de flesta mycket oviga; men de långbenta
arterna gå så bra, att de, visserligen med vingarnes tillhjelp, till och med kunna
bedrifva sin jagt springande. I trädens grenar röra sig alla med skicklighet, några
klättra med egendomliga hopp eller språng ganska raskt från en gren till en annan.
De antaga gerna de mest olika ställningar, i det de omvexlande huka sig ned och
derefter sträcka sig högt uppåt, vända, böja och vrida hufvudet på ett verkligen sällsamt,
för åskådaren lustigt sätt och äro liksom trögdjuren i stånd att vrida ansigtet
fullkomligt bakåt, således äfven att se bakåt. Deras stämma ar vanligen högljudd, men
sällan behaglig. Ett rasande smällande eller knäppande med näbben och ett hest
knarrande äro de vanliga uttrycken af deras själsstämning; deras egentliga stämma
höres endast nattetid eller vid största fara. Somliga arter skrika afskyvärdt, andra
låta höra klara toner. Till sina andliga gåfvor stå de efter för de flesta
dagroffog-larne. Några arter finnas visserligen, som genom sin liflighet och sin rörlighet
kunna vilseleda vårt omdöme i fråga om deras andliga väsende, men vid noggran-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
