Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGROFFOGLAR.
till norra Egypten. Der dufhöken en gång gjort sig hemmastadd, låter han endast med
svårighet fördrifva sig, om vilkoren för hans lif äro någorlunda gynsamma. Han
fordrar en tätt trädbeväxt trakt, der han kan hvila och hvarifrån han lätt kan vinna
byte, gör knappt skilnad mellan barr- och löfskog, älskar i synnerhet skogar, hvilka
omvexla med fält och ängar, men förekommer likväl oftare i större skogar än i mindre.
- Dufhöken är en ensam, osällskaplig roffogel, som endast under parnings- och
rufningstiden håller sig till sammans med sin hona; han är högeligen våldsam, vild,
dristig, snabb, stark och dertill listig och skygg. Hans flygt är alltid hastig, och
då han skjuter ned på rof, rent af blixtsnabb och brusande, men derjemte ofta
sväfvande; den långa stjerten hålles dervid vanligen något utbredd. Knappt någon
annan roffogel utvecklar under flygten så inånga olikartade rörelser som dufhöken,
hvilken förenar snabbhet med skarpa och oväntade vändningar samt framstormar med
en för en så stor fogel öfverraskande vighet. Han stiger hastigt uppåt, sväfvar
omkring några gånger, skjuter plötsligt ned, flyger med största säkerhet igenom täta
träd och är än i höjden, än lågt ned. På .marken är han deremot ovig, hoppar
vanligen och går sällan. Då han sätter sig i träden, väljer han alltid de undre grenarne
och så mycket som möjligt stammens närhet. - Man ser dufliöken i rörelse och
verksamhet vid hvarje tid på dagen, äfven under middagstimmarne, hvilka af de flesta
roffoglar egnas åt hvilan. Han genomströfva!’ temligen regelbundet ett stort område
och återvänder en längre tid dagligen till de ställen, der han en gång haft en
lycklig jagt. Hans förvånande glupskhet tvingar honom till ett nästan ständigt jagande;
liksom sparfhöken är han sällan rigtigt mätt, utan alltid hungrig eller åtminstone
mordgirig. Hans jagt gäller alla slags foglar, från trapp eller tjäder ända ned till
de små finkarne, och dessutom alla däggdjur, hvilka han tror sig om att kunna rå
på. Hau skjuter ned på haren för att döda honom, lyfter veslaii från marken,
oaktadt hennes skarpa bett, liksom han tager ekorren ur dess bo; han röfvar lika mycket
cle flygande som de stillasittande, den simmande fogeln lika väl som det springande
däggdjuret, och framdrager till och med sitt byte ur dess gömslen. Det är
sannolikt, att duf hökens ensamhet har sin grund i hans otroliga rofgirighet. Bland fångna
dufhökar hafva vi bevittnat familjemord i största utsträckning, hvarvid den starkare
dufhöken uppätit den svagare, vare sig denne varit hans maka, hans afkomma eller
någon af hans föräldrar. - Kråkorna äro öfver hufvud de enda foglar, hvilka vid
hvarje tillfälle i handling kunna ådagalägga sin dödsfiendskap till dufhöken och skaffa
honom mycket besvär. Så snart han visar sig, omringas han genast af den svarta
skaran, högljudt skri tillkallar oupphörligt nya hjelpare, och på detta sätt kan det
hända, att han formligen blir stäld af kråkorna. Detta sker i synnerhet då han
flyger bort med ett slaget byte eller vill förtära detta på marken. I
sammandrabbningens hetta kunna de då å båda sidor helt och hållet glömma den yttre verlden
omkring sig. Näst efter kråkorna anfalla våra små jagtfalkar den äfven af dem
hatade roffogeln, och svalorna göra sig regelbundet ett nöje att förfölja honom med
högljudt och varnande skrik. - Nästet ställes i skogens högsta och äldsta träd,
merendels på starka grenar nära stammen, är mycket stort och platt, består underst af torra
grenar, deröfver af risqvistar, och belägges slutligen med gröna tall- och granqvistar,
som ständigt tyckas förnyas. Nästets egentliga fördjupning, som är mycket flack,
beklädes vanligen af den rufvande fogelns egna dunfjädrar. Det en gång byggda
boet användes vanligen nästa år af samma hökpar, förbättras, utvidgas och belägges
med friska qvistar, men stundom har ett och samma par tre till fyra bon, som blifvit
upprättade på ringa afstånd från hvar andra och omvexlande användas. Redan i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
