Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVÅFGLADOR. 397
Endast då fråga var om mat, betedde vesphöken sig understundom kitsligt, jagade
hun-darne, som ej gjorde honom något f Or när, från maten och bevakade den samma länge
utan att sjelf äta deraf. Han sprang omkring inom och utom hus och skrek af alla
krafter, om han fann en dörr stängd, till dess någon kom och öppnade åt honom. Han
besökte dagligen om sommaren en offentlig trädgård i närheten af min bostad och
var der en kärkommeii gäst, som alltid erhöll något sig tillkastadt. På sensommaren
och hösten sprang han ofta halfva dagarne och sökte sin föda på de afmejade fälten.
Han lydde ropet ’Hans’, men kom endast, om han så ville eller var hungrig. Då
han var vid godt lynne, sprang han upp i knät på fruntimmer, lyfte ofta på ena
vingen för att låta klia sig under den samma, hvarvid han med synbart välbehag
tryckte till ögonen, eller ock satte han sig på deras axlar och lekte ined deras hår.
Gjorde någon honom illa, så ihågkom han det länge och undvek denna person. Var
han hungrig, följde han skrikande genom hela huset efter pigan, som vanligen gaf
honom mat, och ryckte henne i kläderna; ville hon dervid mota bort honom, skrek
han förfärligt och satte sig till motvärn. Hans bästa föda var semlor och mjölkr
dock åt han äfven allt annat, såsom kött, mjölmat, potates, stundom äfven en liten,
fogel. Ett getingbo, som hängde på en buske i en trädgård, ådrog sig icke alls
hans uppmärksamhet. Getingar, som flögo kring hufvudet på honom, sökte han
afvärja genom att ruska på hufvudet; höll man en geting framför hans näbb. bet han
visserligen i hjel den samma, men åt honörn aldrig. För köld visade han sig mycket
känslig; om vintern kröp han ofta under ugnen, och då han icke gerna tåldes i
rummet, förhöll han sig här helt stilla för att icke förråda sin närvaro. I allmänhet
betedde han sig mera likt en kråka än en roffogel; hans rörelser voro endast mera
af-mätta och betänksamma, han gick, men hoppade aldrig; endast om han jagades,
gjorde han några skutt. Han dog efter tre år. - En gammal infångad hona tyckte
lidelsefullt om getingyngel. Höll man ett getingbo framför henne, så blef hon
synbarligen mycket liflig, högg med begärlighet efter det samma och slukade hela stycken
deraf. Tomma getingbon ref hon i stycken under sitt sökande efter ynglet.» -.
Vesphökens värde kan, såsom Al t u m anmärker, lätt Of verskattas, om man endast
fäster sig vid de af honom förtärda larver, syrsor och getingar, men deremot lemnar
utan afseende, att grodor och humlor alldeles icke äro några skadedjur och att han
förstör mycket fogelyngel. Dermed torde all den skada, han åstadkommer, vara
betecknad; en rigtig afvägning af denna skada mot den nytta han dock uppenbarligen
gör genom att uppäta förderfliga insekter, skall dock leda till det erkännande, att
han förtjenar att skonas, icke att förföljas.
j TI)
Sväfglador (letini a). Äfven de till detta slägte hörande foglarne hafva korta
mellanfötter; men här äro de klenare, och täckplättarne äro i synnerhet på deras
framsida större, nästan som tvärstälda plåtar. Näbben är stark, med väl utveckladT
rundad sidoflik i midten af öfvernäbbskanten. Härtill kommer, att sväfgladorna jemte
fiskljusarne äro de enda slägten i familjen, som hafva yttertån längre än inuertåu. -
Sväfgladan (Ictinia mississippiensis, fig. 165, a, sid. 393) är 37 cm. lång, hvaraf
stjerten upptager 13 cm. Hufvud, hals, armpennor och hela undersidan äro blyfärgade,
de öfriga delarne, med undantag af de svarta tyglarne och ögonlocken, hafva en
öfvervägande mörk blygrå färg. Ögat är blodrödt, näbben svart, foten karminröd. -
Sväfgladans utbredningsområde inskränker sig till den yttersta södern och Sydvestra
delarne af Nordamerika. »Då våren kommer», så berättar oss Audubon, »inställer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
