Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
DAGROFFOGLAR.
inträder på nytt. Åtskilliga arter af änder draga skyndsamt förbi, följande strömmens
-*- .* {-r C-* C/ l tj
rigtning, men örnen oroar dem icke. I nästa ögonblick höres den sig närmande
svanens vilda, trumpetlika läte. Ett skri från örnhonan ljuder öfver floden för att väcka
hannens uppmärksamhet. Denne skakar plötsligt på sig och ordnar med näbben sina.
fjädrar. Den snöhvita fogeln kommer nu i sigte, hans långa hals är framsträckt,
med ögat spanar han omkring för att vakta sig för fienden. De långa vingarne
uppbära, såsom det tyckes, endast med svårighet kroppens tyngd och röras derför
oupphörligt, de båda simfötterna måste hjelpa till att styra flygten. Sålunda närmar sig
det af örnen utkorade bytet. I det ögonblick, då svanen drager förbi det fruktade
«x C_7 ’ CJ
örnparet, Lyfter sig hannen från sin plats med ett fruktan injagande skrik, som säkert
ljuder förskräckligare i svanens öra än till och med gevärsskottets knall. Nu är
ögonblicket inne, då örnen utvecklar sin fulla kraft. Likt ett stjernfall glider han genom
luften och störtar sig som blixten på det darrande villebrådet, som i dödsångest och
förtviflan söker på alla sätt undkomma sin grymme förföljares dödsbringande angrep}».
Det stiger, vänder sig och skulle störta ned i floden, örn icke örnen kände till alla
svanens konster och tvingade honom att stanna qvar i luften. Svanen uppgifver till
slut hvarje förhoppning att undkomma, fruktan öfverväldiga!’ honom och hans krafter
svika honom inför hans motståndares djerfhet och snabbhet. Ännu gör han ett
förtvifladt försök att undkomma, och nu slår örnen in sina klor under hans vingar och
tvingar offret med oemotståndlig kraft att jemte honom sänka sig mot närmaste strand.
Der visar sig den befjädrade skarans värsta fiende i hela sin grymhet. Upprätt öfver
sitt offer, som utandas sitt lif under honom, trycker han sina väldiga och skarpa klor
.djupt in i den döende fogelns hjerta. Han jublar af fröjd i samma ögonblick som
hans byte under honom gör sina sista krampaktiga ryckningar. Hittills har honan
iakttagit hvarje rörelse af sin make, och om hon icke kommit till hans hjelp, så är
det endast derför att hon känner att hans kraft och djerfhet äro fullt tillräckliga.
Men nu sväfvar hon öfver till honörn; båda vända den olyckliga svanens bröst uppåt
och börja måltiden.» - Alla hafsörnar förtjena sitt namn. De äro företrädesvis
kust-foglar och lemna åtminstone endast undantagsvis vattnets närhet. I det inre landet
anträffas gamla hafsörnar nästan endast vid stora floder eller stora sjöar; de yngre
deremot synas- ofta fjerran från hafvet: de vandra under tiden mellan sin utflygt ur
boet och sin parning, d. v. s. flera år, utan mål och regel omkring i den vida
verlden, och under sådana resor uppträda de äfven djupt in i landet, följande de stora
strömmarne och floderna. Från Tysklands kuster drifvas visserligen icke hafsörnarne
hvarje vinter, men de, som bygga bo öster om Varangerfjord vid Ishafvet, i
Lappland eller norra Ryssland, tvingas till vandring, då deras jagtområde täckes af is
eller af ovanligt djup snö. Gamla hafsörnar besluta sig ojemförligt mera sällan att
vandra, dels emedan de ogerna lemna sitt hemvist, dels äfven emedan de mera
utbildat sig i sitt rofgiriga värf än de unga. De utvandra ej ens alltid i Ryssland
eller andra nordiska innanländer, utan nöja sig med att om vintern helt enkelt närma
sig de bebyggda orterna, i hvilkas granskap de stryka omkring och hungra till dess
de råka erhålla något byte, vare sig detta utgöres af den döda kroppen af något
husdjur, eller de lyckas öfverkomma en hund eller katt, en gris, ung bock eller
kil-ling, höna eller kalkon, gås eller anka. - Utom under häckningstiden lefver
hafs-örnen temligen sällskapligt, mer efter gamarnes än efter örnarnes sed. En lämpligt
belägen skog eller klippa utgör samlings- eller sofplatsen. - Liksom kungsörnen
jagar äfven hafsörneii allt slags villebråd, som han kan betvinga, och gör äfven ett
omfattande bruk af sina nakna fötter, som underlätta hans fiske. Igelkotten skyddas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
