Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMGAMAR. 447
och strupe äro svartgråaktiga, en smal hudflik på strupen äfvensom de båda
vårtaktiga hudvecken på hannens båda halssidor lifligt röda, halsen köttröd, trakten af
kräfvan blekröd. Enligt Humboldts mätningar utgör honans längd l,o 3 m., hvaraf
stjerten upptager 35 cm., hannens längd åter l,oe m. - Kondoren har sitt hemvist
i Sydamerikas höga bergstrakter. Han utbreder sig från Quito till 45° sydlig bredd.
I Anderna föredrager han en höjdregion mellan 3000 och 5000 meter Öfver hafvet,
vid Magelhaenssund och Patagonien bygger han sitt bo på de branta klipporna
omedelbart invid kusten. Äfven i Peru och Bolivia sänker han sig ofta ned till kusten,
men är enligt T s c hud i minst tio gånger talrikare på höjderna än på lägre ställen.
Enligt Humboldt ser man honom ofta sväfva öfver Chimborazzo, sex gånger högre
än de moln, som ligga öfver slätten, 7000 meter öfver hafvet. Kondoren liknar till
lefnadssätt och beteende väsentligen de andra gamarne. Under parningstiden lefver
han parvis, men eljest i sällskap, utväljer branta klippspetsar till sin hviloplats och
återvänder regelbundet till dessa, att döma af den mängd spillning, som aflagras vid
clem. Då kondorerna flyga upp, höja de sig med långsamma vingslag, men sväfva
sedan jemnt fram, utan att röra vingarne. Uppspanar en af dem något ätbart,
sänker han sig ned, och alla de öfriga, hvilka se detta, följa honom hastigt. Hafva de
varit lyckliga i sin fångst, återvända de emot middagen till sina klippor och drömma
här bort några timmar. - I likhet med andra gamfogiar förtär kondoren
företrädesvis as, Humboldt berättar dock, att två till sammans icke allenast angripa
Andeshjorten och vicufian, utan äfven guanacon och till och med kalfvar, samt att de döda
dessa djur genom att förfölja och såra dem så länge, till dess de nedstörta, och
Tschad i bekräftar, att kondorerna följa de vilda och tärna hjordarne och
ögonblickligen falla öfver djur som störtat. De undvika menniskoboningar och angripa icke
heller barn, hvilka ofta sofva i det fria på höjderna, medan deras fäder insamla snö
utan att synas hysa minsta bekymmer f Or någon fara för barnen från kondorernas
sida. Också försäkra indianerne enstämmigt, att dessa icke äro farliga för
menniskan. För öfrigt förfara kondorerna vid sin måltid alldeles som andra gamar. -
»Kondoren», säger T se h u di, »är en stolt, majestätisk fogel, då han med utbredda,
nästan orörliga vingar simmar fram i luften eller då han från en framskjutande
klippspets sträcker sig och skarpt spejar ut öfver trakten efter byte. Men då han
med obeskriflig glupskhet förtär detta, slukar stora stycken af as och derefter,
fullproppad och knappt i stånd att röra sig, sitter hopkrupen bredvid återstoden af
sin hela omgifningen förpestande måltid, är han dock endast en ecklig asgam.» -
Kondorernas parningstid infaller under våra vinter- eller vårmånader, och parningen
föregås af högst sällsamma kärleksbetygelser från hannens sida. Boet står på
otillgängliga klippor, men förtjenar knappt detta namn, ty ofta lägger honan sina 2 ägg
på blotta marken. Kondoren utkläcker oftare än skägg-gamen, två ungar, hvilka
komma till verlden i gråaktig dunbeklädnad, växa långsamt, stanna länge i boet och
matas af föräldrarne äfven sedan de lemnat det samma. Vid fara försvara föräldrarne
dem med mycket mod. »I maj 1841», berättar Tschudi, »förirrade vi oss, under
det vi förföljde en sårad hjort, bland fjellens branta klippkammar och påträffade
knappt halfannan meter öfver oss tre rufvande honor, hvilka mottogo oss med ett
ohyggligt kraxande skrän och de mest hotande åtbörder, så att vi fruktade för att
knuffas ned i afgrunden från den knappt 60 cm. breda klippkammen, på hvilken vi
befunno oss. Endast ett hastigt återtåg till ett bredare ställe kunde rädda oss.» -
Indianerne fånga många kondorer, emedan de finna ett nöje i att pina dem. De
fvlla ett as med bedöfvande örter, så att foglarne efter måltiden tumla omkring så-
..- ’ C> t-J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
