Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KIPOR. 467
for att speja. - Dalripans föda består hufvudsakligen af växtämnen, om vintern nästan
endast af hvarjehanda buskväxters knoppar och blad samt af torkade bär, om
sommaren af späda blad, blommor, skott, bär och åtskilliga insekter, hvilka tillfälligtvis
äfven fångas. Enligt mina egna iakttagelser söka dalriporna sin föda om sommaren
och, såsom Bar t h visat, äfven om vintern endast på natten, om sommaren ungefär
från klockan 10 på aftonen till klockan 2 på morgonen, på vintern märkbart
tidigare. Från midten af mars till midten af april ser man dem i Norge ibland äfven
på för- och eftermiddagarne sitta i björkarnas kronor, hvilkas knoppar vid denna tid
så godt som uteslutande tjena dem till föda, och det är en sällsam anblick att se
dessa hvita foglar afsticka mot de mörka grenarne. - Vid midten af mars bilda sig
paren och börja derefter leken. Medan den ännu varar, lägga honorna sina ägg.
På högslätternas soliga sluttningar, mellan hedens redan från snön befriade ris, bland
blåbärs-, tranbärs- och lingonris, i pilens eller dvergbjörkens buskar, i enbuskar och
på dylika undandolda ställen har honan skrapat en grund fördjupning, som beklädes
med några torra grässtrån och andra ej fullt torra växtdelar samt äfven med hennes
?gna fjädrar och med jord; men i alla händelser är boets plats så väl vald, att man
endast med svårighet påträffar det, ehuru hannen gör allt hvad han förmår för att
förråda det. Han visar nu hela sitt mod, ty han helsar hvarje menniska, hvarje rofdjur,
som nalkas, med ett varnande skrik, ställer sig dristigt på en af de små kullarne,
flyger, bortjagad, blott några steg och upprepar samma lek, otvifvelaktigt i afsigt att
föra fienden från boet. Mot andra tuppar försvarar han sitt område hårdnackadt,
men en höna utan tupp tyckes i väsentlig grad förvirra hans begrepp om
äktenskaplig trohet, åtminstone är han, trots kärleken till sin maka, alltid böjd att stanna
några stunder i hennes sällskap. Hönan förblir vid fara lugnt qvarsittande så länge
som möjligt, tyckes till en början alldeles icke bekymra sig om hvad som hotar henne
och smyger först sin väg, då man står omedelbart bredvid hennes bo, men dervid
begagnar hon sig också af alla i familjen brukliga förställningskonster. Ännu under
rufningstiden fortfara dalriporua att vara lifligast vid midnattstiden; man förnimmer
sällan deras skrik före klockan 10 på aftonen. Följer man då hannens rop, så kan
man iakttaga, att den ene tuppen uppfordrar den andre till strid och med honom
utkämpar en allvarsam sådan, tills slutligen hönan från boet lockar till sig sin gemål.
- I slutet af maj, eljest helt säkert i början af juni äro alla äggen lagda, hvilkas
antal utgör från 9 till 12, stundom äfven 15, 16, ända till 20. Tuppen synes icke taga
någon del i rufningen, utan endast göra tjenst såsom väktare. Går allting väl, så
kläckas de näpna kycklingarne redan i slutet af juni eller i början af juli, och nu
ser man hela familjen förenad i mossen, äfven der denna är mycket vattenrik.
Dalriporna hafva nu blifvit verkliga sumpfoglar och tyckas kunna röra sig med största
lätthet på den lösaste gytja. Sannolikt uppsöka de just dessa ställen först för att
kunna erbjuda sina små den för deras späda ålder bäst passande födan, nemligen
mygg och deras larver, hvaraf mossarne vimla under sommaren. Med tillhjelp af en
god kikare, på tundran äfven med blotta ögat, faller det sig icke svårt att iakttaga
en sådan familj. Tuppen, som tager den varmaste andel i sina ungars uppfostran,
går med stolta steg och högburet hufvud alltid i spetsen, ständigt spejande och vid
fara utstötande sitt varningsrop, för hela familjen till de ställen, som lofva föda, och
visar i allmänhet den största omsorg. De näpna kycklingarne bära under sina första
lefnadsdagar en dunbeklädnad, som ända till förvexling liknar en knippa reulaf. De
äro qvicka ’och behändiga som alla vilda kycklingar, löpa lätt och skickligt öfver
gytja och rännilar och lära sig redan efter några dagars förlopp att bruka de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
