Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474 OEEHÖNSFOGLAB.
sig. Så berättade mig erfarna jägare i Ural. - Tjäderns föda utgöres af trädens
knoppar, blad eller barr, klöfver- eller gräsblad, skogsbär, frön och insekter. Tuppen
håller till godo med gröfre föda än hönan eller ungarne. - »Tjädern», säger min
fader, »är en klumpig, ovig och skygg fogel. Hans gång är hastig, men på långt
när icke så snabb som rapphönsens, trapparnes, piparnes och snäppornas. Hans flygt
är tung, bullrande, påskyndas af hastiga vingslag, går nästan rakt fram och är icke
synnerligen ihållande. Tupp och höna flyga endast korta sträckor och sätta sig
derefter alltid i träden. Då tjädern flyger upp från marken i ett träd, är det buller,
som förorsakas af de susande vingarne, mycket starkt. Hans syn och hörsel, men
icke lukten, äro mycket skarpa och hjelpa honom att redan på långt håll undgå fara.»
Tuppen är en odräglig, argsint, stridslysten fogel, som, om man af de i fångenskap
lefvande exemplarens beteende får sluta till hur han bär sig åt i vildt tillstånd, år ut
och år in ligger i ständig strid med andra hannar och derför nödvändigt tvingas till att
föra en enstörings lif. Men äfven mot hönorna visar han sig hersklysten och ilsken, ty
så kärleksdrucken han än beter sig under parningstiden, så likgiltig synes han
dessemellan mot sin höna. - Då tjädern börjar sin lek, är det ännu tyst i skogen. På
sin höjd börja koltrasten, dubbeltrasten och taltrasten att låta höra sig; för de öfriga
sängarne har våren ännu icke inträdt. I höglandsbergen ligger skogen begrafven i
snön, till och med på låglandet har den endast här och der blifvit befriad derifrån.
Ar mars rik på vackra dagar, får man redan vid denna tid höra en och annan tupp
spela, men följas de vackra dagarne af fult väder, så fryser åter näbben igen på
tupparne, såsom G a da m er ganska träffande uttrycker sig. I mellanhöglandet spelar
tjädertuppen regelbundet från den 10 eller 12 april, medan höglandsbergens isiga köld
ännu för en hel månad lägger band på hans kärlek. Sjelfva spelet sker på följande
sätt: vid dess början samlas tjädertupparne, som hittills lefvat enstaka, på vissa platser
i skogen, vanligen på bergsluttningar, som vetta mot öster och äro beväxta med unga
och gamla träd. Här infinna sig äfven hönorna från trakten i den lofliga afsigten
att öfvervara den till deras ära företagna leken. Mot klockan sju om aftonen komma
bada könen tyst strykande och sätta sig under starkt prasslande i olika träd.
Förblifver nu allting tyst och stilla, så låter tuppen vanligen under sällsamma rörelser
med halsen höra ett läte, som kan jemföras med grymtningen af ett ungt svin och
anses såsom ett godt tecken för spelet nästa morgon. Men dermed är dock icke
sagdt, att detta verkligen eger rum, ty enligt hvad alla jägare, som sjelfva anstalt
iakttagelser, påstå, eger tuppen en utomordentligt fin förkänsla af den kommande
väderleken. Icke sällan händer äfven att tuppen redan på aftonen formligen leker, d. v. s.
låter höra sig så snart han satt sig, derefter väl äfven flyttar sig ned på marken och
spelar härstädes samt drifver hönorna, om sådana finnas i närheten, framför sig
under alla möjliga, högst lustiga språng. Detta sker emellertid endast undantagsvis.
Så snart om morgonen ljusa strimmor visa sig i östern, ungefär mot klockan tre eller
något efter tre, börjar spelet. Detta inledes med några smackande ljud, som kallas
»knäppningarna» och »vid hvilkas förnimmande jägarens uppmärksamhet stegras ända
tills första ’klunken’ höres, som för så mången klingar likt sferernas musik och på
hvar och en, som känner till leken, påskyndar pulsslagen». »Tuppen», säger min
fader, »utsträcker vid spelet hufvudet, men icke alltid mot öster, såsom man påstått,
haller det framåt i sned rigtning, reser fjädrarna på hufvud och strupe och låter allt
snabbare de smackande lätena följa på hvar andra till dess han slår sitt hufvudslag,
’klunken1, och ’sisningen’ börjar. Denna består af kväsande ljud, hvilka ganska mycket
likna dem, som frambringas vid Slipningen af ett jernredskap, och följa på hvar an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
