Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ORRFOGLAR. 475
dra i flera satser, som sluta sig till hvar andra; den sista tonen utdrages långt.
Vanligen strax vid spelets början, mera sällan midt under den af smackande läten
bestående satsen, lyfter han något på stjerten, så att denna intager en ställning midt emellan den lodräta och den vågräta rigtningen, utbreder den i form af en solfjäder och håller de något sänkta vingarne utstående från kroppen. Under knäppningarna
trippar han understundom omkring på grenen; under sisningen reser han nästan alla
fjädrarna och vrider sig icke sällan rundt omkring. Spelet försiggår emellertid icke
alltid så regelbundet. Några upphöra under knäppningarna, innan de slå klunken,
andra efter denna, andra åter upphöra midt i sisningen, andra slutligen låta endast
höra några smackande ljud; ja, stundom händer att en tjädertupp under en och samma
morgon låter ett ordentligt och ett oordentligt spel omvexla.» Ljuden klinga, såsom
om någon sloge två smala, släta käppar mot hvar andra, låta icke med bestämdhet
urskilja några vokaler, äro hvarken döfva eller fylliga, hvarken högljudda eller mycket
svaga, och ehuru icke synnerligen starka, höras de dock på 400-600 stegs afstånd i
skogen, men uppfattas icke stort starkare på kortare än på längre håll. Hela satsen
börjar med långsamt på hvar andra följande, afbrutna slag, som med en nästan
likformig stegring följa allt hastigare på hvar andra, till dess att de slutligen komma
så snabbt, att de förkorta sig sjelfva, och först efter sjelfva hufvudslaget, klunken,
en kort paus inträder. På en tjäder, som jag egt och som hvarje vår spelade
regelbundet och högst ifrigt, har jag på ett afstånd af knappt en meter iakttagit, att
knäppningarna frambringas vid öppen näbb och högst sannolikt åstadkommas af e u
stor ansträngning af struphufvudmusklerna. Åtminstone försätter klunkens utstötande
struphufvudet i en alldeles liknande skakning som den ett kraftigt smällande med
tungan plägar frambringa i vårt struphufvud. Hvarje ny omgång af spelet upphetsar
tuppen allt mer och mer. Han går upp och ned på grenen, släpper ofta sin
spill-uing, griper än med den ena än med den andra foten i luften, springer väl äfven
från den ena grenen till den andra, kort sagdt, befinner sig i en viss hänryckning,
som stundom låter honom glömma allting omkring sig. Detta går så långt, att han
till och med icke bekymrar sig om knallen af ett eldvapen, äfven om skottet gält
honom, naturligtvis förutsatt att han icke blifvit träffad af ett hagel. Den ovanliga
upphetsning, hvari fogeln befinner sig under spelet, förklarar någorlunda, att han
stundom begår de mest otroliga dårskaper. »För flera år sedan», berättar min fader,
>lefde i närheten af min boningsort en tjädertupp, som ådrog sig allmän
uppmärksamhet. Under och efter lektiden uppehöll han sig i närheten af en temligen
besökt väg och visade då, att han fullkomligt bortlagt all fruktan för menniskorna. I
stället för att fly för dem, närmade han sig, sprang bredvid dem, bet dem i
benen, slog med vingarne och kunde med svårighet bortjagas. En jägare grep
honom och bar honom till en ort, som låg två mil från vägen. Men den andra dagen
var han allaredan åter på sin gamla plats. En jagtvän tog upp honom från marken
och bar honom under armen för att lemna honom till öfverjägmästaren. Till en
bör-jaii förhöll sig tjädertuppen stilla, men då han såg sig beröfvad sin frihet, började
han skrapa med fötterna, så att han ref sönder rocken på den som bar honom och
måste lössläppas. For vidskepliga menniskor var denna fogel ett fruktansvärdt djur.
Då han ofta Öfverraskad e vedtjufvar, så gick i hela trakten den sägen, att
skog-vaktarne i denna fogel bundit en ond ande, som de tvungo att uppträda öfver allt
der de sjelfva icke kunde infinna sig. Denna vidskepelse bevarade under flera
månader lifvet på fogeln, som tycktes ega en besynnerlig lust att slåss medmenniskor;
men slutligen försvann han utan att man visste hvad som blifvit af honom.» Van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
