Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORRFOGLAR. 477
sig ut i skogen eller påtänder man en fackla för att vägleda sig till tjäderns
lekplats, om himmelen är mulen. Då går färden ofta mellan gamla träd, som antaga
fantastiska skepnader i de brinnande torrvedsstickornas belysning, eller ock leder
vägen mellan krokiga martallar, hvilkas sällsamma gestalter hjelpa till att försätta
sinnet i allt större spänning. Tid efter annan lyssnar man ut i natten efter speletr
som må hända är mera efterlängtadt af jägaren än af hönan, hvilken det gäller.
Dervid uppdyker ofta bekymret, att tuppen kanske icke har lust att spela, såsom
ofta händer. Men så snart knäppningarna förnimmas i den dunkla vildmarken och
Jen sakta sisningen låter höra sig, då lif vas jägarblodet, då är hela uppmärksamheten
spänd på framspringandet, medan sisningen varar.» Detta framspringande måste öfvasr
ty en enda ovarsam rörelse är tillräcklig att skrämma bort tuppen, hvaremot denne
nästan alltid faller offer för den öfvade jägaren. »För hvarje gång han efter spelets
början hör klunken», lär Geyer, »närmar sig jägaren med två eller tre språng eller
stora steg och afvaktar derpå i stillhet versens slut, dock på samma gång
iakttagande all möjlig nödig försigtighet. På detta sätt fortsätter man att nalkas till
dess af tjäderns spel märkes, att man kommit inom skotthåll. Har man slutligen
varseblifvit fogeln, så spänner man gevärets hane, lägger an, då han åter börjar
spelet, väntar lugnt till nästa vers och affyrar då skottet.» Detta låter som om hela
jagten vore ganska enkel, men jag kan af egen erfarenhet försäkra, att så icke är
fallet. Jagtfebern griper äfven den lugnaste skytt, för hvilken det blir svårt att
dämpa hjertats högljudda slag, afpassa sprången eller stegen och lugn afvakta sin
tid. Ofta händer, att man knappt kan uthärda med att stå stilla; icke sällan sker,,
att tuppen, oaktadt största försigtighet, i rattan tid upptäcker jägaren och flyger sin
väg, under det jägaren redan tror sig hafva honom i sitt våld. Och till och med om
man lyckligt och väl kommit under det träd, hvari han sitter, är det merendels
endast med största svårighet som man kan se den stora fogeln, ty morgongryningen
har knappt börjat, då den rätta jagttiden inträder, och det är svårt att, oaktadt
tuppens storlek, urskilja honom i den mörka kronan af en tall, och ännu svårare att
taga noggrant sigte på honom. »Men om skottet lyckas, om tjädern susande faller
ned mellan grenarne och tungt störtar till marken, om man har honom, den
präktiga fogeln, om morgon solens första strålar belysa honom och han visar sig vara eii
ijäderrik, gammal gynnare, då är det en lust och en fröjd, och man fäster gerna d^
vackra svarta, i spetsen hvitspräckliga vingpennorna i hatten.» På det nu omtalade
äkta jägarmanéret jaga honom äfven ryssarne, men de fånga likväl ojemförligt flera
tjädrar på hösten och vintern i fällor än de nedlägga med geväret. Vid Jenisei lära
bönderne om natten med facklor begifva sig till skogarne och med klubbor döda de
af ljuset uppskrämda och bländade fjädrarne. - Fångna tjädrar höra i alla zoologiska
trädgårdar till sällsyntheterna. Det är ingalunda lätt att vänja dem vid passande
föda och öfvermåttan besvärligt och svårt att uppföda ungar från äggen.
Orren (Tetrao tetrix, fig. 192) är jemförelsevis smärt byggd. Stjerten, som
består af 18 fjädrar, är hos honan svagt urskuren, hos hannen deremot så djupt
klufven, att de längsta undertäckfjädrarna nå ut öfver de sex kortaste, mellersta,,
lika långa stjertpennorna, och de }^ttre stjertpennorna förlängas sedan samt böjas
utåt horn- eller lyrformigt, så att hela stjerten antager en lyrformig gestalt.
Hannens fjäderdrägt är svart, på hufvud, hals och bakrygg med präktigt stålblå glans,
och på de hoplagda vingarne tecknad med hvita band. De undra gumpfjädrarna äro
rent hvita, vingarne äro utanpå svartbruna, gråaktigt urblekta med hvita spolar,
stjertfj ad rårna svarta. Ögat är brunt, pupillen blås vart, näbben svart, tårna äro grå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
