Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
478 ORRHÖNSFOGLAR.
brunaktiga, ögonbrynen och ett naket ställe omkring ögat högröda. Honan liknar
tjäderhönan; hennes färg är en blandning af rostgult och rostbrunt med svarta
tvärbaud och fläckar. Hannens längd utgör 60 till 65 cm., hvari stjertens längd ingår
ined 20 cm.; honan är omkring 15 cm. kortare.
Orren har nästan samma utbredningsområde som tjädern. Han går icke så långt
åt södern men ungefär lika långt åt norr. I de spanska och grekiska
bergstrakterna finnes han icke mera, och äfven i Italien anträffas han blott i högalperna, men
här ganska ofta. I Frankrike är han vidt utbredd och icke sällsynt på passande
ställen, i Belgien inskränker han sig till gränsbergen, i Holland till sumptrakterna
i Overyssel, Drenthe och Groningen, i Skottland är han allmänt utbredd och i
England sedan 1815 åter införd från Holland. I Irland, på Färöarna och på Island
saknas han. Mer eller mindre talrik lefver han ännu i alla medelhöga tyska bergstrakter,
på sina ställen i norra Schlesvig och Jutland äfvensom i hela alpområdet; vanlig är
han i Lifland och Estland, i Skandinavien och Ryssland äfvensom slutligen i Sibirien
ända till Amurlandet. Under vår resa i Sibirien funno vi orren i skaror af flera
hundrade öfver allt i vidsträcktare björkskogar inom skogsregionen. Rådde träffade
i trakten af norra Baikalstranden nästan dagligen på rufvande hönor eller senare på
orrkullar och erfor, att i nedra Burejas område under oktober och november vid en
enda kosackpost helt säkert inemot 2000 orrar blifvit dödade eller fångade. Längre
upp mot norden af gamla verldens fastland aftager fogelns antal deremot hastigt.
Orren trifves icke i slutna, välskötta skogar; han fordrar ursprunglig, förvildad
och fläck tals af elden förstörd, med andra ord, illa eller alldeles icke vårdad skog
* ’ o
och trakter, som äro rika på låga småbuskar och risväxter, vare sig dessa finnas på
heden eller bilda snår och småskog. Hans träd är björken, och björkskog föredrager
han framför all annan skog; barrskog är för honom alltid endast en nödfallstillflykt.
Äfven älskar han i utomordentlig grad torfjordsbotten, ty han träffas också der
kärrväxter äro de förherskande och undantränga heden eller risväxterna, fastän icke i de
egentliga träsken eller morasen. - I mellersta Tyskland är orren stannfogel, om
också må hända icke i strängaste mening, men i höga bergstrakter och i norden
anträder han temligen regelbundet vandringar. »Orren», säger min fader, »är
visserligen något tung, liksom tjädern, men vigare i alla sina rörelser. Oaktadt de korta
vingarne är hans flygt likväl ganska god, går rakt fram med ytterst snabba vingslag
och fortsattes ofta långa sträckor i ett drag. Hans sinnen äro mycket skarpa; han
ser, hör och luktar förträffligt, är också under alla omständigheter försigtig.» Endast
ytterst sällan låter han lura sig; vanligen tager han liksom dufvorna det säkra för
det osäkra och söker så fort som möjligt undkomma hvarje fara. I valet af föda
skiljer sig orren väsentligt från tjädern och lif n är sig under alla förhållanden af finare
ämnen än denne. Trädknoppar, blomhängen, blad, bär, frön och insekter utgöra hans
föda. Om sommaren plockar han blåbär, lingon och hallon, om vintern enbär,
förtär derjemte knopp af ljung, björk, hassel, al, pil och bok, lefver äfven undantagsvis
af unga, gröna tallkottar, såsom undersökningen af magen på gamla hannar visat,
men försmår deremot nästan alltid barr. Han äter lika gerna djurisk föda som
vegetabilisk: små snäckor, maskar, myrlarver, flugor, skalbaggar och dylikt; i
synnerhet uppfödas kycklingarne nästan uteslutande med späda insekter. De vandringar
fogeln i norden anträder ske hufvudsakligen for födans skull. - Från tjädern skiljer
sig orren till sin fördel genom sin stora sällskaplighet. Könen lefva visserligen
åt-skils, men bilda hvart och ett för sig mer eller mindre talrika skaror. Regel är, att
de gamla tupparne aldrig verkligen åtskiljas, hönorna endast under rufningstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
