Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FASANER. 511
misshagar det oss. Innan han gal, upplyfter han stjerten, och under sjelfva galandet
slår han liksom vår tamtupp med vingarne. Finnes en höna i närheten, så
nedlåter han sig efter galandet att göra henne sin kur, hvarvid han utbreder båda
vingarne, drager in halsen och böjer ned den till marken, ja, till och med försöker
några danslika skutt, som dock aldrig lyckas. Detta slags frieri plägar ega rum
under morgontimmarne; dock händer äfven, att en fasantupp leker ännu en gång mot
aftonen, och detta sker företrädesvis då han har blott få hönor omkring sig, t. ex. i
zoologiska trädgårdar, i hvilka man inspärrar en tupp med högst tre till fyra hönor.
Med honor tillhörande en annan art af slägtet parar sig fasantuppen utan svårighet,
frambringar med dem fruktsamma afkomlingar och särskildt med den brokiga
fasanen (Phasianus versicolor) afkomlingar af rent af bländande skönhet. - Hönan
utsöker åt sig en stilla plats under täta busksnår, bland högväxta plantor,
exempelvis i säd, i säf eller i ängsgräs, uppkrafsar här en grund fördjupning, i hvilken hon
sammanför litet risqvistar och lägger derpå sina 8 till 12 ägg, regelbundet med
mellanskof af fyrtio till fyrtioåtta timmar. Borttagas äggen, så lägger hon flera, men sällan
mer än 16 till 18 stycken. Så snart det sista ägget blifvit lagdt, börjar hon rufva
med en beundransvärd ifver. Efter 25 till 26 dagars rufning utkläckas ungarne,
som värmas af hönan till dess de blifvit fullkomligt torra, då de genast föras ut från
nästet för att söka föda. Vid gynsamt väder tillväxa de små, temligen qvicka
kyck-lingarne inom tolf dagar så mycket, att de kunna flaxa något litet, och då de väl
uppnått storleken af en vaktel, flytta de sig om aftonen regelbundet med de gamla
hönorna upp i träden. Ända till sent på hösten hålla sig ungarne till modern och
bilda med henne en flock, men derpå skilja sig först tupparne och mot våren äfven
hönorna, som nu kunna fortplanta sig. - Det gifves svårligen några hönsfoglar, som
äro utsatta för så många faror som fasanen. Han dukar långt hastigare än alla hans
slägtingar under för väderlekens inflytande och fångas ojemförligt oftare än de öfriga
af rofdjur af alla slag. Detta förklarar, att fasanafveln ingenstädes lemnar gynsamma
resultat och att särdeles i norra Tyskland hvarje fasanstek kostar fasan gårdens egare
tre till fyra gånger mera än steken är värd.
Kragfasanerna, som blifvit förda till ett eget underslägte, Thaumalea,
kännetecknas af sin jemförelsevis ringa storlek, smala kroppsbyggnad, buskiga fjäderhufva
och mycket långa stjert. Hannens krage består af fjädrar, som hafva sin rot i nacken,
framåt och nedåt bli bredare och stå ut ifrån halsen.
»Fastän guldfasanen länge varit känd i Europa», säger med full rätt Bo din us,
»betraktas han ännu allt jemt med samma förtjusning. Vanans magt har icke kunnat
förminska det nöje, som hans fjädrars präktiga färgglans skänker åskådaren, och hvar
och en, som ser honom för första gången, kan knappt lösslita sig från den härliga
anblicken.» I sjelfva verket kan man kalla Guldfasanen, kinesernes »kiuki» eller
»guldhöns» (Phasianus pictus, fig. 203), sannolikt de gamles fogel Phoenix, för eu
praktfull fogel, ty hans färg är lika vacker som hans gestalt är tilltalande. Hannen
bär på hufvudet en af hög- eller guldgula, något upprispade fjädrar bestående hufva,
som of verskuggar kragen, hvars särskilda fjädrar äro hufvudsakligen oraugeröda, men
med djupt sammetssvarta kanter, så att en rad jemnlöpande mörka strimmor uppstår;
de af kragen till största delen dolda fjädrarna på öfre delen af ryggen äro guldgröna
med svarta kanter och likna sålunda fjäll; fjädrarna på ryggens nedre del och de
öfra stjerttäckfjädrarna äro högguia; stjertfjädrarna äro på brunaktig botten
marmo-reracle eller nätlikt tecknade med svart, och de långa, smala, öfra st j ert täckfjädrarna
äro mörkröda. Längden utgör 85 cm., hvaraf stjerten upptager 60 cm. - Hos honan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
