Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510 FASANHÖNSFOGLAR.
funno grekerne, som företogo det argonautiska tåget, den praktfulla fogeln och förde
honom med sig till sitt fädernesland. Från detta lär han hafva utbredt sig eller
rättare sagdt blifvit utbredd öfver södra Europa och af romarne, som skattade honom
såsom villebråd, äfven införd i södra Frankrike och Tyskland. I södra Tyskland och
företrädesvis i Österrike och Böhmen lefver han i ett fullkomligt vildt tillstånd, i
norra Tvskland och i Storbritannien finnes han under menniskans vård i s. k. vilda
.j
eller tama fasanerier, och äfven i Sverige hafva fasanerier blifvit anlagda. Han är
mycket vanlig i Ungern och södra Ryssland, redan sällsyntare i Italien, mycket sällsynt
i Spanien och går äfven i Grekland, hvarest han fordom var allmän, sin utrotning till
mötes. - Alla fasaner undvika tät, högstammig skog, men föredraga deremot lundar
eller täta buskverk, som omgifvas af fruktbara fält eller ängar och icke äro fattiga på
vatten. I Livadien och Rumelien frodas, såsom grefve von der M ii hl e berättar, på
vida sträckor af den bästa men nu till sumpmark förvandlade jorden buskar och
ormbunkar i yppig rikedom, och bland dessa hafva björnbär och andra slingerväxter
innästlat sig samt i så hög grad genomväft och intrasslat det hela, att en hund nästan
alldeles icke kan komma igenom och en menniska endast med svårighet kommer fram
öfver snåren. Sådana trakter äro af ädelfasauerna särdeles omtyckta vistelseorter.
Barrskogen sky de, men thujabusksnåren behaga dem. Under hela dagen drifva de
omkring på marken, smyga sig från en buske till en annan, genomkrypa taggiga
häckar, som lofva dem föda, begifva sig äfven till skogsbrynen och derifrån ut på
fälten för att derstädes allt efter årstiden äta den friska brodden eller mognade
frukten, och först vid aftonens inbrott uppsöka de ett passande träd att sofva i. -
Fasanernas begåfning är ringa. Tuppen skrider visserligen ståtligt fram och förstår att
visa sin skönhet i den fördelaktigaste dager, men kan likväl icke mäta sig med den
tama hustuppen. Hönan synes vara anspråkslös, hennes hållning är alltid blygsam.
De springa förträffligt, men flyga illa. Sinnena tyckas vara temligen likformigt
utvecklade, men förståndet är säkerligen svagt. Alla äkta fasaner äro lika inskränkta,
lika oförmögna att i rätt tid fatta det rätta beslutet. Bland deras berömvärda
egenskaper står deras obegränsade frihetskärlek främst. For öfrigt falla fasanerna ofta
offer för sin dumhet. En fasan, som Winkell iakttog i närheten af ett vattendrag,
sökte icke rädda sig, då vattnet började stiga, utan vadade allt jemt längre ut i
strömmen. Då fötterna icke längre nådde bottnen och han redan bortdrefs med
strömmen, afvaktade han i stilla undergifvenhet med utbredda vingar sitt Öde.
»Fasanens fruktan», säger Naumann, »känner inga gränser. En förbispringande råtta
förskräcker honom häftigt, en framkrypande snäcka bortskrämmer genast honan från
nästet, och om verklig fara inträder, förblir hon liggande i detta liksom vore hon
död.» Två tuppar, som råkas, slåss med yttersta förbittring till dess fjädrarna flyga
kring dem och blodet flyter, och den ene dödar den andre, om han är i stånd
dertill. Derför bör man aldrig hålla två tuppar i samma rum, utan måste antingen
inspärra dem på hvar sitt ställe eller åtminstone tre till saminans, i hvilket senare fall
alltid den tredje stör hvarje tvekamp och derigenom bidrager att upprätthålla allmän
fred. Endast under parningstiden belamrar sig tuppen om hönan, men aldrig om
ungarne; han sörjer icke på något sätt för sin familj. - Under parningstiden, som
inträder i slutet af mars, förändras fasanens väsende. Medan han eljest är
tystlåten och, der han lemnas i fred, på sin höjd då han flyttar sig upp i träden ropar
ett högt, hönslikt kacklande genom skogen, gal han nu i stället, men på ett
afskyvärdt sätt. Hans galande påminner visserligen om vår tama tupps välljudande stämma,
men är kort och hesare, liksom ofullständigt, och i jemförelse med tam tuppens läte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
