Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532
STRUTSFOGLAR.
ban kan komma åt. Så snart vi i Khartum förlorat något, som icke var allt för
omfångsrikt för en strutsstrupe och icke för bräckligt för hans kraftfulla mage, sökte
vi alltid först i strutsspillningen efter det förlorade föremålet och ganska ofta med
framgång. Om jag ej bedrager mig, har min temligen vidlyftiga nyckelknippa mer
än en gång vandrat den angifna vägen. Berchem fann vid dissektion af en struts
i magsäcken föremål till en vigt af 4,228 kilogram, bestående af sand, blånor och
lump, vägande 3,5 kilogram, och tre jernbitar, nio engelska kopparmynt, ett
dörr-gångjern af koppar, två jernnycklar, 17 koppar-och 20 jernspikar, blykulor, knappar,
bjellror, kiselstenar o. s. v. Mindre däggdjur förtäras gerna. Heuglin räknar
säkerligen med rätta allehanda krypdjur, unga foglar och ökenråttor till han*
födoämnen. - Strutsen dricker dagligen en ansenlig mängd vatten. Det är sannolikt,
att han i likhet med kamelen kan törsta flera dagar igenom, men enligt regeln
infinner han sig dagligen vid källor och vattengölar och glömmer till och med den
honom eljest egna skyggheten, om han pinas af stark törst. - Ona strutsens
fortplantning hafva vi först erhållit rigtig kunskap genom iakttagelser, som anstalts på
fångna strutsar. I de tidigare underrättelserna härom blandades sanning och dikt.
Sparrman var den förste, som af egen åskådning lemnade en sanningsenlig
skildring af rufningsbestyret, hvilket sedan utförligare beskrefs af Lichtenstein, som
grundade sin berättelse till en del på hvad han sjelf iakttagit, men till större delen
sannolikt på sydafrikanernes utsago, och denna hans berättelse återfinnes icke blott
i de flesta resebeskrifningar, utan har äfven öfvergått i alla naturhistorier, men
innehåller, såsom vi nu veta, många origtigheter. Söker man skilja agnarna från hvetet,
så framgår, att visserligen flera honor lägga sina ägg i ett och samma bo, men att
det vanligen icke är honorna, utan hannen, som räfvar, och att de förra endast
undantagsvis deltaga i denna förrättning. Allt efter trakten inträder parningstiden
tidigare eller senare, men alltid och öfver allt kort före vårens början, som gör betet
mera gifvande för den unga afkomman. Temligen långt efter parningen lägger
ho-naii sitt första ägg, och derefter läggas de Öfriga med två dagars mellantid mellan
hvarje, till dess hela kullen är lagd. Nu börjar rufningen, merendels af hannen, som
vanligen icke tillåter honorna befatta sig dermed eller ock endast medgifver dem att
intaga hans plats, då han ibland måste aflägsna sig för att skaffa sig nödig föda. I
kallare trakter rufvas äggen under dagen lika regelbundet som under natten, men
lemnas i det inre af Afrika om dagen utan skada under hela timmar åt sig sjelfva,
ehuru de då vanligen öfvertäckas med sand. Efter ett förlopp af mellan 45 till 52
dagar kläckas ungarne och utföras genast, så snart de hunnit torka, från boet ut på
bete. Ungarne äro små näpna varelser, men hafva ett högeligen sällsamt utseende,
alldenstund de mera likna en igelkott än en fogel. Deras betäckning består
nemligen icke af fjädrar, utan af styfva hembildningar, hvilka likna igelkottens piggar
och stå ut i alla rigtningar från kroppen. Till sitt beteende likna de unga strutsarne
unga trappar eller höns. Strax efter det de krupit ur äggen, springa de omkring
med samma qvickhet och snabbhet som dessa och äro tillräckligt skickliga att
förskaffa sig sin föda. Sedan de ungar, jag haft i fångenskap, blifvit omkring 14
dagar gamla, betedde de sig så sjelfständigt, att de icke syntes sakna sina föräldrars
ledning. Lika fullt veta vi att dessa eller åtminstone hannen sorgfälligt vårdar sig
om dem. Då de unga strutsarne uppnått en ålder af två månader, försvinna deras
taggfjädrar och lemna rum för honans blygsamma, gråa drägt, som båda könen bära
till sitt andra lefnadsår. Vid denna tid blifva hannarne mörka, men först på tredje
året äro de fullväxta, fullt utfärgade och i stånd att fortplanta sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
