Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORKAR. 563
han i början af april. Visserligen slå sig många husstorkar ned i skogarne, äfven
fjerran från menniskans boningar, och bygga här i de grofva träden sitt stora bo,
men de flesta bygga sina nästen i bondgårdarue eller åtminstone på tak. Om
man har synnerlig lycka, kan man. iakttaga den omtyckta takgästens ankomst och
få se paret, hvilket under föregående år byggde sitt bo på gården, plötsligt från
stor höjd sänka sig i skruflinier ned på takåsen och från första ögonblicket visa sig
så hemmastadt, som om det aldrig varit bortrest. Omedelbart efter ankomsten
börjar det vanliga lifvet. Storken flyger från boet, som verkligen blir hans hus och
hem, ut på falt och äng, till träsk och moras, för att sköta sin jagt, återvänder
vanligen under middagstimmarna, företager på eftermiddagen en andra utflygt,
återkommer hem före solnedgången, smäller med näbben och begifver sig slutligen till
hvila. Så lefver han till dess parningstiden inträder och omsorgen om afkommaii
numera i viss mån betingar afvikelser från det vanliga lefnadssättet. - Storkens
uppföraude synes oss värdigt; hans gång är långsam och afmätt; då han står, plägar
han. draga in halsen något och rigta näbben nedåt, men aldrig intager han en så
ful ställning som de flesta hägrar pläga intaga, och äfven under sin djupaste hvila
har han ett städadt utseende. Flygten tröttar honom icke; han rör sällan vingarne
och låter icke heller vingslagen följa tätt på hvar andra, utan förstår att begagna
sig af vinden och hvarje luftdrag med sådan skicklighet, att han sväfvande stiger
och sänker sig efter behag, och nyttjar derjemte så förträffligt sin stjert såsom styre,
att han förmår utföra hvarje vändning. Hans förstånd är ovanligt utbildadt.
Vanligen anser man storken för en harmlös och godmodig fogel, men dessa egenskaper
eger han alldeles icke. Om han retas, går den tama storken stundom sin
vedersakare inpå lifvet; den skadskjutna värjer sig tappert ända till sista andetaget med
hugg af näbben och kan, då dessa hugg oftast rigtas mot ögonen, lätt bli farlig för
menniskor och jagthundar. Kommer svartsjukan med i spelet, kämpar storken på lif
och död, och för små djur blir han alltid farlig. - Vanligen uttrycker han sina
känslor genom att smälla med näbben, och detta sällsamma instrument förstår han att
handtera på ett verkligen konstnärligt sätt, smäller än längre än kortare, än
snabbare än långsammare, än starkare än svagare, smäller af glädje eller af sorg, då han
är hungrig och då han är mätt, smäller då han gör honan sin kärleksförklaring och
då han smeker sina ungar. - Djur af de mest olika slag bilda storkens föda. Han
är en röfvare i ordets fulla betydelse. Det synes som om han föredroge grodor,
insekter och daggmaskar, egentligen väl derför att de lättast låta fånga sig. På sina
vanliga jagtströftåg anträffar han oftast grodor, möss och insekter, och de tagas först
i anspråk, men han dödar äfven ödlor, ormslår, ormar, till och med giftiga. Lika så
girig som efter grodor är han ock efter fiskar, dem han vid tillfälle ifrigt förföljer,
helst i grumligt vatten, och sväljer så långa som en menniskohand. Han borttager
äggen ur de på marken rufvande foglarnes bon, unga foglar, äfven rapphöns, dödar
han utan barmhertighet och hemsläpar till sina ungar till och med hela fogelbon
med ägg och ungar. På fält och äng lurar han på mössen framför deras hål,
mull-vadarne spetsar han, då de under gräfvaudet af sina gångar stöta upp jorden, unga
harar borttager han från deras mödrar, oaktadt dessa modigt försvara dem. På
blomsterrika ängar bedrifver han ifrigt insektfångst och griper icke blott alla
stillasittande och krypande insekter, utan söker äfven att i flygten bortsnappa de
kring-fladdrande. Paddor eckla honom; han hatar dem derför och dödar dem, men smakar
dem aldrig. - Storkens tillgifvenhet för menniskan visar sig företrädesvis under
parningstiden. »Man måste förvånas», säger Naumann, »öfver att storkar, hvilka upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
