Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
561
STORKVADARE.
växt i en främmande trakt, med allt sitt medfödda misstroende genast märka att
man gerna ser dem, förstå de anstalter, som vidtagas för deras skull, och rätta sig
efter menniskornas önskningar. För fä år sedan visade sig ett storkpar i min trakt
och mönstrade de breda kronorna på de gamla, höga popplar, hvilka stodo mellan
två grannbyar, ett tecken, som egaren af jagten derstädes icke genast förstod, hvarför
han med bössan smög sig efter storkarne, hvilka här voro en sällsynt uppenbarelse,
och äfven förgäfves sände en kala efter dem, hvarpå de begåfvo sig en fjerdedels
mil längre bort. Här i en annan by gissade man deras afsigt och fastgjorde ett
gammalt vagnshjul på åsen af ett högt halmtak. Storkarne antogo genast
inbjudningen, voro efter några få dagar färdiga med sin bobyggnad på detta underlag
samt fullkomligt hemmastadda och återkommo sedan dess alla år.» - Det en gång
uppbyggda boet användes år efter år till rufning; man känner bon, hvilka sedan
hundra år till baka hvarje sommar varit bebodda. Huru många år efter hvar andra
ett och samma par använder boet, vet man icke, men antager, och helt säkert med
rätta, att fogeln lefver mycket länge, hvarför boet sällan ombyter egare. Af alla
iakttagelser kan man sluta till, att ett storkpars äktenskap afslutas för lifstiden och
att båda makarne äro hvar andra ömt tillgifna. Visserligen är deras trohet icke höjd
öfver allt tvifvel, ty man känner fall, då en storkhona lyssnat till en främmande
storkhanne, ja, inan har till och med iakttagit, att en ledig storkhanne plötsligen
angripit en vid sitt bo vaktande make och dödat honom med ett väl rigtadt hugg
af näbben, men icke desto mindre utan vidare omständigheter funnit nåd hos den
rufvande storkhonan; man talar äfven örn uppträden, hvilka omisskänneligen
ådagalägga en olyckligtvis väl grundad svartsjuka hos storkhannarne. Mot sådana
undantagsfall kan man ställa andra drag, hvilka tala för storkparets trohet. En storkhona
stannade qvar i tre år och sökte sin föda vid källor och bäckar och under den
strängaste kölden sitt skydd under stalltaken. Hvarje år återkom hennes make, och hon
rufvade som vanligt. Den fjerde hösten stannade hannen hemma öfver vintern hos
sin hona, och detta upprepades sedan tre år efter hvar andra. Båda dödades
slutligen af elaka menniskor, och då visade det sig, att honan genom ett förut erhållet
sår varit urståndsatt att anträda vinterfärden. - Lemnas paret i fred, börjar det
strax efter sin ankomst att reparera boet, i det att nya grenar och qvistar
frambäras och uppstaplas på de gamla, mer eller mindre multnade, eller ock
iordningställes en ny fördjupning i boet. Till följd häraf tilltager boet år efter år i höjd
och tyngd, och detta kan gå så långt, att underlaget icke mera förmår bära det
och menniskan åter måste komma till hjelp. Alla byggnadsämnen frambäras af
båda makarne i näbben, men honan är som vanligt den som bygger. Båda arbeta
så flitigt, att ett nytt bo fulländas inom åtta dagar och ett gammalt repareras redan
på två eller tre dagar. Vid midten eller slutet af april lägger storkhonan sitt första
ägg, och hör hon till de äldre, lägger hon *de återstående 3 eller 4 under loppet af
få dagar. Rufningen varar i 28 till 31 dagar, och båda könen aflösa under tiden
hvar andra, ehuru största delen af besväret faller på honan. Hannen sörjer i stället
för sin makas trygghet. Äro ungarne utkläckta, fördubblas föräldrarnes omsorg om
dem, och med omsorgen växer äfven vaksamheten, ty aldrig aflägsna båda sig
samtidigt från ungarne. Till en början erhålla dessa hufvudsakligen maskar af alla slag,
insekter, daggmask, iglar, larver, skalbaggar, gräshoppor m. m,, och senare en
kraftigare kost. De matas icke, utan måste från första dagen af sitt lif beqväma sig
till att sjelfva plocka upp födan, som föräldrarne uppkasta ur kräfvan åt dem. Härtill
tvingas de af de gamla, hvilka fatta ungarne vid näbben och draga denna ned till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
