Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRAPPAR.
och han uppsöker med beräknande skarpsinne alltid sådana ställen, hvilka icke lemna
något skydd, hvarför han icke heller så lätt låter öfverraska sig. Hvarje förändring
å den betesplats, vid hvilken trappen vant sig, hvarje grop, som gräfves,
uppmärk-sammas af den misstrogna fogeln och förefaller honom högeligen misstänkt. Om
vintern uppehåller han sig helst på sådana fält, som lofva honom föda, således
företrädesvis på åkrar besådda med höstraps eller höstsäd, och under denna årstid är
han om möjligt ännu försigtigare än om sommaren, då han i den uppväxta säden
erhåller godt skydd. Stortrappens gång är långsam och afmätt och förlänar
häri-genom fogeln en viss värdighet, men om nöden kräfver, kan han springa så fortr
att en hund endast med möda upphinner honom. Innan han flyger upp, tager han
en kort sats af två eller tre språng och höjer sig derefter upp i luften, visserligen
icke hastigt, men likväl utan synnerlig ansträngning, svingar sig 2iied långsamma
vingslag vidare, och först då han uppnått en viss höjd, stryker han så hastigt fram,
att den jägare, som vill fälla honom med ett skott, måste vara mycket säker på sitt
öga och sitt vapen. Stortrappens läte, som förnimmes vid alla tider, är ett sällsamt
och sakta snarkande, hvilket endast blir tydligt, då man befinner sig i fogelns
omedelbara närhet. Under parningstiden hörde Naumann, ehuru sällan, äfven ett djupt
och doft läte, som han jemför med ett slags brusande och som han fann likt de tama
dufvornas kuttraiide. - Af Stortrappens sinnesverktyg är ögat, såsom iakttagelsen
lär, bäst utveckladt. Ingenting undgår lätt hans skarpa blick. Naumann anser,
att trappens hörsel- och luktorgan deremot äro f Öga utvecklade, alldenstund då han
låg dold i en med jordtorfvor täckt grop, trapparne några gånger gått öfver håna
gömställe och så obekymrade ströfvat omkring det samma, att han skulle kunnat
bemägtiga sig en och annan, samt till och med röken från hans tobakspipa alldeles
icke uppmärksammades af dem, ehuru den stundom utströmmade genom en liten
skottglugg. Till följd af iakttagelser på fångna trappar tror jag, att denna åsigt är
origtig. Säkert är i alla händelser, att de äfven hafva en mycket fin hörsel.
Stor-trappen lifuär sig, då han blifvit fullväxt, företrädesvis af gröna växtdelar, sädeskorn
och frön, under sin tidigaste ungdom nästan uteslutande af insekter. Han äter alla
våra fältfrukter, må hända potates undantagen, ty denna låter han vanligen ligga;.
mest tyckes kål behaga honom, men han afbetar äfven ofta i nödfall till och med
spetsarne af vanligt gräs. Han förföljer äfven ifrigt fältmöss och torde i
allmänhet förtära hvarje mindre djur, som kommer i hans väg. All föda upptager han
med näbben, och endast under vintern tvingas han ibland att med fötterna
fram-krafsa betäckt föda. För att befordra matsmältningen sväljer han esomoftast små
qvartskorn. Törsten stillar han med daggdropparne, som om morgonen hänga vid
gräset. - Redan i februari iakttager man, enligt Naumann, en väsentlig förändring
i de i frihet lefvande trapparnes beteende. En viss oro har bemägtigat sig dem och
drifver dem till att oregelbundet ströfva omkring på alla tider af dagen från den
ena betesplatsen till den andra. Hanname börja slåss om honorna och förfölja hvar
andra, honorna åter sprida sig. Med stolt hållning, uppblåsta som kalkontuppar och
med den såsom en solfjäder utbredda stjerten upprest, skrida hannarne fram bredvid
honorna, flyga sällan långt bort och återtaga genast samma hållning, så snart de
åter sänkt sig till marken. Strupsäcken, som ofta omtalats, men hvars tillvaro ofta
blifvit förnekad, tages nu i anspråk och uppblåses så, att trapphanneus hals synes
mer än en gång till så tjock som eljest. I hela glöden af sin känsla uppblåser han
nu helt och hållet halsen, trycker hufvudet så långt till baka, att det hvilar på
nacken, utbreder och sänker vingarne, men vänder och vrider på samma gång alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
