Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6*20 BIIOCKFOGEL VADARE.
deras fjädrar uppåt och framåt, så att de sista skulderfjädrarna nästan dölja hufvudet
bakifrån, skäggfjädrarna åter framifrån, lägger stjerten så långt till baka öfver
ryggen, att strängt taget endast dess upp-purrade undra täckfjädrar synas, sänker
slutligen främre delen af kroppen djupt nedåt och ser nu ut som en vidunderlig
fjäderboll. Den sjelfkänsla, som uttryckes i hela hans väsende, tillkännagifves samtidigt
genom ett ovanligt mod och en utmanande stridslust. Småningom inträder åter
lugn, och derefter ser man hannar och honor alltid tillsammans; dit den ena flyger,
följer äfven den andra; och att trappen lefver i engifte, tyckes framgå af Naumann s
iakttagelser. Kufningsplatsen utväljes alltid med stor försigtighet och med ännu större
sorgfällighet af de äldre an af de yngre paren. Då säden redan växt upp så högt,
att den döljer den rufvande honan, krafsar hon en liten fördjupning i jorden,
bekläder den samma väl äfven med något torr stubbhalm, stänglar och strån och lägger
liar sina två, undantagsvis äfven tre ägg. Beröras äggen med blotta handen af en
menniska, så återvänder honan icke till dem, likaså lemnar hon boet, om dess
närmaste omgifning blifvit mycket upptrampad. Efter omkring trettio dagars rufning
framkomma de ulliga, brunaktiga, svartfläckiga ungarne, torkas genom moderns värme
och bortföras sedan af henne. Den gamla älskar dem med hängifven ömhet,
pris-gifver sig hänsynslöst åt fienden, om fara hotar dem, och glömmer helt och hållet
sin eljest så stora skygghet, flaxar ångestfull nära framför fredsstöraren, begagnar
sig af de bland hönsen brukliga förställningskonsterna och återvänder först till sina
ungar, då det lyckats henne att vilseföra den. som närmat sig. Om möjligt trycka
sig ungarne under tiden på något passande ställe på marken och finna ett
förträffligt skydd i sin drägts likhet med markens färg. Omkring en månad efter
kläck-ningen äro ungarne i stånd att flaxa ett st}^cke, fjorton dagar senare flyga de redan
temligen bra, och derefter genomströfva de i föräldrarnes sällskap större sträckor.
För att tämja trappar måste man infånga dem unga, ty gamla fördraga endast med
. .
svårighet förlusten af sin frihet. Öfvade trappuppfödare inköpa de ägg, som påträffas
af herdar, och låta dem utkläckas af höns eller kalkoner. Med styckade gräshoppor,
mjölmask, köttbitar af späd kyckling matar man de nyss utkläckta trapparne,
sedermera erhålla de något gröfre köttföda, till dess de slutligen kunna förtära grönsaker
och frön. Deras föda förorsakar således föga svårighet; deremot äro trappungarne i
högsta grad känsliga för väta och måste följaktligen alltid hållas mycket varma och
torra. Efter min erfarenhet tåla de icke vid att hållas instängda, utan måste både
sommar och vinter stanna i fria luften. Trappen kommer väl, of verens med andra
foglar, t. ex. tjädern, men tillåter ingen närgångenhet och tillbakavisar allvarsamt
hvarje angrepp. Så vidt jag vet, har man icke sett fångna trappar skrida till
fortplantning; man bör dock kunna antaga, att man förr eller senare skall erhålla afvel
äfven af dem. - Trappen räknas till högdjursjagten och jagas öfver allt med ifver,
men förstår att göra nästan hvarje jagtsätt fåfängt. På de ryska stepperna hetsar
man trappen icke sällan med vindthundar, i Asien jagar man honom med jagtfalkar
eller tama stenörnar. Vid mycket sträng köld lära trapparne, enligt Klilz, stundom
i hela hopar uppsöka de enstaka boende tatarernes boningar och härstädes utan
svårighet låta taga sig. Fällor och snaror, som man stundom uppställer, leda sällan till
målet.
I södra delen af vår verldsdel finnes en liten vacker slägting till stortrappen,
Dvergtrappen (Otis tetrax), som, utom genom sin mindre storlek och olika färg,
äfven skiljer sig från stortrappen genom de på sidorna något förlängda fjädrarna på
öfre delen af halsen och bakre delen af hufvudet. Längden utgör omkring 50 cm.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
