- Project Runeberg -  Djurens lif / Foglarnes lif /
630

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

630 BROCKFOGELVADAKE.

der han kröp under sängtäcket for att värma sig. I fritt tillstånd föder sig rallen
hufvudsakligen af insekter och deras larver, af maskar och blötdjur, senare äfven af
frön, särdeles gräs- och säffrön. Sannolikt försmår han lika litet som hans närmaste
fränder då och då ett fogelägg. Boet, som bildas af ett löst flätverk af torra
säf-strån och gräshalm och har ett skålformigt utseende, står mycket undangömdt i tätt
gräs eller säf och upptäckes sällan. Aggen äro 6 till 10, stundom flera. Ungarne
bära en svart dundrägt, lemna boet strax efter kläckningen och springa liksom
möss-genom växtsnåren samt simma i nödfall rätt bra. Honan håller dem till sammans
med en sakta lockton till dess de äro fullväxta.

Knarrslägtet (Ort y g o m et ra). Under vackra majaftnar hör man från ängar
och fält ett sällsamt knarrande läte, hvilket liknar det ljud som frambringas, om
man stryker en träpinne Öfver tänderna på en kam. Detta ljud fortfar med få
afbrott till långt in på natten och från tidigt på morgonen till efter soluppgången
samt höres sällan från ett ställe, utan förnimmes snarare än har än der, ehuru
alltid inom ett visst område. Den fogel, som frambringar detta läte, är Kor n k narr en r
(Ortygometra er ex) och utmärkes af hög, från sidorna starkt sammantryckt kropp,
hals af medellängd, temligen stort hufvud, kort, stark, sammantryckt näbb med hög
rygg, medellång, nästan till hälen befjädrad fot, i hvilken mellanfoten är något
längre än raellantån med klo, kupiga vingar, kort, svag, bland täckfjädrarna nästan
dold stjert och glatt men icke särdeles tät fjäderbeklädnad. Denna har på
öfver-sidan oljegrå fläckar på svartbrun botten, är på undersidan, på strupen och
fram-halsen askgrå, åt sidorna brungrå med brunröda tvärfläckar, på vingarne brunrödT
prydd med små, gulaktigt hvita fläckar. Ögat är ljusbrunt, näbben rödaktigt
brungrå, foten blygrå. Längden utgör 29 cm., hvaraf stjerten upptager 2 cm. Hos
honan är färgen mindre liflig. - Kornknarren utbreder sig öfver norra Europa och en
stor del af mellersta Asien. Folket tror, att han beherskar eller anför vaktlarner
och äfven de grekiska jägarne försäkra bestämdt, att en »vaktelkung» står i spetsen
för vaktlarne. Huru kornknarren kommit till denna värdighet är en gåta,
alldenstund han till hela sitt skaplynne icke har någonting gemensamt med vaktlarne, ja,
icke ens anträder sin vandring på alldeles samma tid som dessa. Hos oss infinner
han sig i maj och börjar sin återvandring i slutet af augusti, sedan han fullbordat
ruggningen. Han vandrar om nätterna och tillryggalägger sannolikt större delen af
vägen till fots. I valet af sin vistelseort rättar sig kornknarren efter
omständigheterna. Han bebor fruktbara trakter, i svnnerhet slätter, utan att dock undvika

»i/ *

kulliga trakter, uppehåller sig allra helst på ängar, som omgifvas af sädesfält eller
ligga i deras närhet, men tycker lika litet om mycket fuktiga som mycket torra
lägen och synes ofta nödgas söka länge, innan han finner den rätta platsen. Efter
grässlättern på ängarna begifver han sig in i säden, och då denna skördas, in bland
buskar och småskog, men detta gör han icke förr än lien tvingar honom dertill.
Han är mera natt- än clagfogel, tiger åtminstone under de varma timmarne helt och
hållet och låter, med undantag af midnattstiminarne, höra sig hela natten. Men han
döljer sig om dagen liksom om natten. »För att kunna rigtigt gömma sig», säger
min fader, »gör han sig i tätare gräs särskilda gångar, i hvilka han springer fram
och åter med största lätthet och utan att ett grässtrå rör sig. Deraf låter det
förklara sig, att man hör honom skrika en stulid här och kort derefter der, men icke
af gräsets rörelse förmår iakttaga hans lopp fram och till baka. Tack vare den ovan-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:43:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/foglarne/0650.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free