Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖLDPADDOR. 9
går ingen enda art. De kunna väl fördraga glödande hetta och torka, men icke
köld. Floder, träsk, inoras och fuktiga, skuggiga skogar, men äfven stepper och
öknar samt slutligen hafvet bilda deras vistelseort. - Sköldpaddornas alla lifsyttringar
äro tröga, långsamma, oregelbundna. De omedvetna rörelserna, såsom andhemtning
och blodomlopp, skilja sig i detta afseende icke från de af viljan beroende.
Sköldpaddor kunna lefva otroligt länge utan att andas, utan att rena sitt blod; efter de
mest fruktansvärda stympningar röra de sig ännu hela månader och förrätta i viss
mening handlingar, som likna dem, hvilka utföras af oskadda djur; halshuggna
sköldpaddor fortfara att ännu röra sig flera veckor efter stympningen, draga exempelvis
in fötterna i skalet vid beröring. En sköldpadda, på hvilken K ed i borttagit hjernan,
kröp omkring i ännu sex månader; i Jardin des plantes i Paris lefde en
träsksköldpadda, som under hela sex år icke setts taga till sig någon föda. - Utan att
öfverskatta kan man tillerkänna sköldpaddorna ett visserligen temligen starkt
begränsadt, men dock icke allt för obetydligt mått af förstånd. De känna behag
och obehag, förstå hvad som skadar dem och hvad som är dem nyttigt, skilja mellan
passande och opassande födoämnen, mellan fredliga och oskadliga eller för deni
farliga varelser, vänja sig småningom till och med vid menniskor, som visa dem välvilja,
i synnerhet vid vid den, som gifver dem föda, förlora inför vårdaren den klumpiga
skygghet de till en början visa, låta behandla sig, reta eller lugna sig; under
parningstiden äro de retliga och ryckas upp ur sin vanliga slöhet: kort sagdt, äfven
sköldpaddorna njuta och lida. - Den muskelkraft, som alla arter ega, är förvånande.
Redan en måttligt stor landtsköldpadda kan på sin rygg bära en gosse, en
jettesköldpadda bär utan märkbar svårighet en fullväxt karl; hafssköldpaddor, som
mödosamt krypa sin väg i sanden, håna alla ansträngningar af en karl, som vill söka
fasthålla dem; små träsksköldpaddor, som bitit sig fast vid en käpp eller ett rep, hänga
qvar hela dagar utan att släppa sitt tag, äfven om man försätter dem i de häftigaste
svängningar. - Kort efter sköldpaddornas uppvaknande på våren börjar parningstiden.
En rundlig tid efter den samma gräfver honan icke utan omsorg hål i marken,
vanligen i sanden, i hvilka hon lägger äggen, hvarefter hon åter betäcker dem med
ett lager af sand eller jord. Många sköldpaddor lägga knappt ett dussin ägg, de
stora arterna långt öfver hundra. Honan bekymrar sig efter äggens läggning icke
vidare om sin afkomma, ehuru man bestämdt påstått motsatsen. Äggen kläckas
efter några veckors eller några månaders förlopp; ungarne framk^pa nattetid ur
jorden och vandra nu antingen omkring på marken eller begifva sig till närmaste
vatten. En oräknelig mängd af dem uppletas och fortares af andra kräldjur,
däggdjur och foglar, men den ovanliga lifslängd, som tillkommer dem, hvilka
undgå detta öde, skyddar i allmänhet arterna för att utdö. Hos japanerne gäller
sköldpaddan såsom sinnebilden af hög ålderdom och lycksalighet, det första
åtminstone med full rätt. - Man har visserligen länge trott, att sköldpaddorna hafva ett
säkert skydd i sitt skal; numera veta vi emellertid, att icke allenast jaguaren, utan
äfven tigern och må hända ännu andra större kattarter öfverfalla och döda till och
med stora sköldpaddor, och en, art vilda hundar på Sundaöarna äfven
hafssköldpaddor, att kattorna vända dem på lyggen for att beqvämare kunna handtera dem och
derefter med tassarne draga alla köttdelar ur skalet, att svinen sluka dem i trots af
deras skal, så länge de ännu äro unga; vi veta likaså, att stora roffoglar, i synnerhet
skägg-gamen, gripa de smärre arterna, flyga högt upp i luften med dem och så ofta
släppa ned dem på en klippa, till dess skalet krossas, att utom denna väldiga roffogel
äfven vråkar och andra mindre roffoglar samt korpar och hägrar förtära åtminstone
O J.. O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
