- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
42

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PANSARÖDLOR.

hafva nog med vatten för att i detta finna sin föda och kunna gömma sig, således
ned till Arkansasflodens mynning, öster ut till norra Carolina och allestädes vester
ut. I Röda floden voro de, innan den började befaras af ångbåtar, så talrika, att
man kunde se hundratals af dem långs stränderna eller på de stora drifvedsflottarn e.
De små lågo eller sutto på de störres rygg, och stundom hördes från dem ett
bö-lande, som om tusen ursinniga tjurar råkat i strid med hvarandra. De voro der,
såsom i allmänhet i Nordamerika, så föga skygga för menniskor, att de knappt
brydde sig om dessas görande och låtande på floden eller vid stranden, och om man
icke sköt på dem eller med afsigt skrämde bort dem, läto de båtar färdas förbi på
några få meters afstånd utan att skänka dem den minsta uppmärksamhet. I bräckt
vatten visa de sig mera sällan. - På land rör sig alligatorn vanligen långsamt
och ovigt. Hans gång är ett mödosamt stapplande; det ena benet flyttas klumpigt
framom det andra, den stora kroppen kommer nästan i beröring med marken,
och den långa stjerten släpas efter i gytjan. På detta sätt stiger han ur
vattnet, på detta sätt kryper han omkring på fälten och i skogarne för att uppsöka nya
jagtmarker eller passande ställen att lägga ägg. Den, som derunder vill slå i hjel
honom, löper icke minsta fara, förutsatt att han håller sig på lämpligt afstånd från
djurets stjert, ty i denna eger det sin största styrka, på visst sätt sitt bästa vapen.
I vattnet, alligatorns egentliga element, är han lifligare och djerfvare. Stundom
händer, att han här angriper till och med menniskan. Men vanligen undviker han
henne, och detta säkrast, om hon angriper honom. Får och getter, som komma till
vattnet för att dricka, hundar, hjortar och hästar, som simma öfver vattendragen,
löpa deremot fara att dränkas och derefter slukas af alligatorerua. Men eljest är
kairnanens egentliga föda fisk. - Under parningstiden på våren äro alligatorer
farliga. De uppretade hannarne slåss fruktansvärdt både på land och i vattnet,
förbittras derigenom och rädas nu föga eller alls icke för menniskan, må hända
äfven af den orsaken, att under denna tid alla lågländta sträckor äro öfversvämmade
och det faller sig svårt för dem att fånga de numera skingrade fiskarne. En rundlig
tid härefter lägger honan sina jemförelsevis små, hvita, med ett hårdt, kalkartadt
skal försedda ägg, hvilkas antal stundom kan öfverstiga hundra. Enligt Audubons,
Liitzelbergers och Lyells öfverensstämmande uppgifter lägger hon dem i ett särskildt
bo, som hon bygger. Dertill väljer hon ett passande ställe bland tät vass, vanligen
femtio till sextio steg från vattnet, bär i gapet till sammans blad, pinnar och dylikt,
nedlägger äggen och öfvertäcker dem sedan sorgfälligt. Sedan lär hon beständigt
ligga på vakt i boets närhet och ursinnigt anfalla hvarje varelse, som närmar sig
äggen. Dessa mogna genom den värme, som utvecklar sig genom växtämnenas
jäsning. Ungarne arbeta sig behändigt fram ur de dem öfvertäckande lofven,
mottagas af honan och föras till vattnet, vanligen först till någon afskild pöl, der de
kunna vara skyddade för hannen och för större vadare. - Jagten på alligatorn
försvåras derigenom att han är så seglifvad, ty endast en kula, som träffar hjernan
eller hjertat, dödar honom hastigt. Oftare än skjutvapen använder man stora nät,
med hvilka man fiskar bort alligatorn ur vattenpussarne eller alligatorshålorna,
hvarefter man drager honom upp på stranden och ihjelslår honom med yxor. Somliga
negrer ega stor öfning i att fånga kaimaner med snaror; de kasta en lina öfver
hufvudet på dem, då de simma i närheten af stranden, och draga dem derefter upp
ur vattnet. Vid Röda floden dödades de i tusental på den tiden då skor, stöflar
och sadlar af alligatorshud voro moderna. Vandrande indianer sysselsatte sig en tid
uteslutande med jagten på dessa djur och skulle hafva utrotat dem, om man icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free