Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
ORMAR.
i solskenet präktigt glänsande krona, och honom äro alla snokar underdåniga. Drabbas
någon af hans undersåtar af något ondt, så hämnas han detta och låter
gernings-inannen hemsökas af sjukdom, brand och andra olyckor. - Vanliga snoken hör till
de kräldjur, hvilka hålla så kort vinterdvala som möjligt. På hösten ser man honom
vid varmt väder ännu i november sola sig; på våren kominer han fram i slutet af
mars eller början af april och vederqvicker sig först några veckor i solstrålarnes
värme, innan han börjar sitt sommarlif eller ens sin jagt. Han tillhör familjens
rörligaste och lifligaste arter, ligger visserligen timtals och solar sig, men ströfvar
också gerna omkring, åtminstone vida mera än de lömskt lurande, tröga huggormarne,
hvilka äfven om natten röra sig inom ett helt litet område. Invid stillastående vatten
med buskbeväxta stränder kan man lätt iakttaga hans lefnadssätt. Från stranden,
der han låg och solade sig, glider han ljudlöst ned i vattnet antingen for att roa
sig med simning eller för att taga sig ett bad. Vanligen håller han sig så nära
ytan, att det lilla hufvudet skjuter upp öfver denna, och drifver sig framåt genom
slingrande sidorörelser, allt under det att tungan oafbrutet spelar; men mången gång
simmar han äfven mellan vattnets yta och bottnen, utstötande luftblåsor och med
tungan berörande de fasta föremål han kommer intill. Blir han skrämd, gifver han
sig ned till bottnen och glider då antingen på eller tätt öfver denna ett stycke bort,
till dess han tror sig vara i säkerhet, då han åter kommer upp till ytan, eller ock
stannar han på bottnen en längre tid, ty han kan uthärda hela timmar under vatten.
Att han verkligen simmar öfver större vattenytor, är till fyllest bekräftadt. Sch hr/
såg vanliga snoken vid lugnt väder muntert simma omkring i Zurichersjön; engelska
forskare hafvra flere gånger träffat honom i hafvet mellan Wales och Anglesea; den
danske sjökaptenen I r min g er fann en vanlig snok till och med ute i Öppna hafvet
på ett afstånd af 23 km. från närmaste kust, eller ön Riigen. - På marken krälar
vanliga snoken temligen fort fram, dock kan man pä jemn yta utan särdeles
svårighet upphinna honom, hvaremot han stundom med pilens hastighet störtar sig utför
backar och branter. Äfven i klättring är han alls icke oskicklig, och mången gång
bestiger han temligen höga träd. - Man kallar vanliga snoken ett godmodigt djur,
derför att han mot menniskan högst sällan gör bruk af sina tänder och så väl i
fångenskap som i frihet kommer väl öfverens med andra ormar och. kräldjur i
allmänhet samt med groddjur, med de sistnämnda åtminstone så länge han icke är
hungrig. Mot rofdäggdjur och roffoglar sätter han sig visserligen hväsande till
motvärn och försöker väl äfven att bitas; men om det låter sig göra, flyr han alltid för
dylika varelser, som förefalla honom farliga, och framför allt för dem, som trakta
efter hans lif för att stilla sin hunger. »Jag har aldrig sett», säger Lenz, »att
vanliga snoken någonsin gifvit dylika fiender ett kraftigt bett, ehuru han, då han
inspärrats med fienden, lagt sig sammanrullad, blåst upp sig oupphörligt och huggit
till, för hvarje gång hans fiende nalkats honom. Gripes lian deremot verkligen af
fienden, vare sig denne är en fogel ejler ett däggdjur, försvarar han sig icke, utan
endast hväser hårdt, söker lösgöra sig eller slingra sig omkring sin angripare och
släpper sin spillning jemte en stinkande vätska for att försvara sig.» - Vanliga
snokens mest omtyckta föda utgöres af grodor, synnerligast vanliga grodan (Håna
temporaria). Enligt Lenz1 iakttagelser tyckes han framför andra föredraga
löf-grodan, åtminstone har man ofta genom att hålla framför dem löfgrodor, förmått
nyss fångade snokar att äta, då de försmådde andra grodor. Denna läckra spis kan
snoken emellertid förskaffa sig endast under löfgrodornas parningstid, som bringar
dessa ned på marken, och under vanliga förhållanden torde väl vanliga grodor vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
