Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SNOKAR.
119
det villebråd, som han lättast och regelbundet skaffar sig. I brist på grodor
angriper han äfven landtödlor och paddor, dock finner man sällan de förra i hans mage,
sannolikt emedan de äro honom för snabba, och de senare beqvämar han sig väl
till att sluka endast då han är mycket hungrig. Deremot tyckes han särdeles gerna
förtära vattenödlor och vet att fånga de hos oss lefvande arterna, så väl på land som
i vattnet. Lifligt och rigtigt skildrar Linck vanliga snokens jagt på sitt
älsklings-byte, en fet vanlig groda: »Grodan märker i tid afsigten hos den sig närmande
snoken, i hvilken orm instinkt och någon gång äfven minnet af en lyckligt öfverst anden
liknande fara låter henne igenkänna sin grymme fiende; hon begifver sig genast i
väg, hvarvid hon, såsom hvarje jagadt villebråd, söker påskynda sin flykt i samma
mån som afståndet mellan henne och hennes förföljande fiende minskas. Ängesten
beröfvar henne besinningen, så att hennes hopp blifva sällsynta och korta, ehuru hon
lättare och sannolikare skulle kunna finna sin räddning i de väldiga skutt, som hon
eljest kan utföra; nu deremot söker hon med fördubblad skyndsamhet rädda sig
genom att springa, hvarvid hon upprepade gånger faller omkull. Högst sällsamt
klingar dervid den ängsliga grodans förtviflade skrik, som alldeles icke har någon
likhet med de läten, man eljest får höra af grodorna, och för en icke kännare tyckes
härröra från hvilken annan varelse som helst samt låter nästan såsom ett
jem-rande, utdraget bräkande från ett får, men mera uttänjd t och verkligt ömkansvärdt.»
En dylik förföljelse, under hvilken ormen tyckes vara blind för allting annat, varar
sällan länge; villebrådet gripes merendels redan efter förloppet af en minut och
slukas. Det sätt, hvarpå vanliga snoken sinkar sitt rof, förefaller åskådaren högst
vidrigt, emedan han icke gifver sig tid att först döda sitt offer, utan slukar det
samma lefvande. Oftast söker han visserligen gripa grodan vid hufvudet, men om
detta icke lyckas, griper han henne huru det faller sig, exempelvis vid bakbenen,
och drager henne långsamt ned i gapet, hvarvid grodan sprattlar och qväker ömkligt,
så länge hon kan öppna munnen. Ormen har icke ringa svårighet att fasthålla sitt
sprattlande byte, som likväl ytterst sällan lyckas befria sig från sin oblidkelige fiende.
Små ryggradsdjur af de båda första klasserna angriper snoken väl endast i sällsynta
undantagsfall; åtminstone har man på fångna snokar iakttagit, att de vanligen
försmått möss eller foglar och oskadade ägg. Deremot slicka de med skenbart behag
i sig gulan af öppnade ägg, såsom S truck och andra iakttagit. I ungdomen torde
de väl, om också icke företrädesvis, äfven förtära insekter och snäckor. Man har
länge trott, att vanliga snoken icke dricker. Under den varma årstiden kan man
likväl iakttaga, att han girigt uppsuger de på marken fallande daggdropparne, och
derjemte lyckas det ofta att få se honom, liksom släta snoken, dricka ur en med
vatten fyld skål. Jemte vatten dricka några äfven mjölk, åtminstone då de icke
kunna erhålla något annat, och hafva de en gång vant sig vid denna dryck, händer
det, att de till och med gerna smaka den samma. På en dylik iakttagelse torde
den allmänt utbredda tron bero, att snoken mjölkar korna eller andra husdjur. Ingen
orm är emellertid i stånd att suga så kraftigt som fordras för att mjölka en ko eller
en get. I betraktande af munnens och tändernas byggnad, fråukände redan
Du-meril Ormarne och särskildt suokarne denna förmåga, och hvarje forskare, som
känner ormarnes byggnad och väsende, måste gifva honom rätt härutinnan. - Ehuru
vanliga snoken, såsom redan anmärkts, under gynsamma år visar sig redan i slutet af
mars eller början af april och kort derefter för första gången ömsar skinn, således
på visst sätt anlägger sin högtidsdrägt, infaller dock parningstiden sällan före slutet
af maj eller början af juni. Väderleken synes icke vara utan inflytande på ägg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
