Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
ORMAB.
läggningen, emedan man träffar nyss lagda ägg under olika årstider, de första i
slutet af juli, de sista i augusti och september. Hos i fångenskap hållna snokar kan
äggläggningen förändras derhän, att ungarne utbildas redan i moderlifvet och
ut-krypa ur äggen omedelbart eller kort efter det dessa blifvit lagda. Yngre honor
lägga 15 till 20 ägg, äldre 25 till 36. Till form och storlek likna äggen tamdufvans,
men skilja sig från dem, i likhet med kräldjurens ägg i allmänhet, genom sitt mjuka,
böjliga, föga kalkhaltiga skal och sin ringa ägghvita, hvilken endast bildar ett tunt
lager omkring gulan. Vanligen utväljer honan med mycken skicklighet de mest
gynsamma platser för sin äggläggning: högar af gödsel, löf, sågspån, lös jord, fuktig
mossa och dylika ställen, hvilka äro utsatta för värme, men likväl behålla lagom
fuktighet under en längre tid. I en fördjupning lägger hon här äggen, hvilka äro
genom en slemmig massa förbundna med hvar andra, så att det hela liknar ett
perl-band. Det är dessa ägg, som af folket kallas »tuppägg» och af de vidskeplige anses
besitta underbara krafter. Tre veckor efter läggningen äro de fullständigt mognade,
den nu fullt utvecklade ungen borrar ett bål i skalet och börjar derefter föra samma
lefnadssätt som föräldrarne, så framt icke tidigt inträdande köld tvingar honom att
genast söka skydd mot väderleken, d. v. s. krypa undan i hål, som tjena till
vinter-herberge. De nykläckta ungarne äro ungefär 15 cm. långa, men de hafva redan
erhållit sina små tänder och äro således tillräckligt utrustade för ett sjelfständigt
lefnadssätt. Hindras de af väderleken att jaga och sålunda skaffa sig föda, skyddas
de af det fett deras kropp erhållit redan i ägget och af sin medfödda sega uthållighet
från att hungra i hjel, till dess att nästa vår inbryter. Honan bekymrar sig efter
läggningen icke vidare om sin afkomma. - I fångenskap trifves snoken väl, emedan
han vanligen utan vidare börjar äta. Till en början betjenar han sig på ett
obehagligt sätt af sina försvarsmedel, emedan han oftare än som är önskvärdt tömmer
sina stinkkörtlar, men småningom vänjer han sig af med denna oart och kan med
tiden blifva verkligt tam. - Efter all sannolikhet är det den vanliga snokeu, som
ännu i våra dagar uti Småland gifvit anledning till berättelserna om den kolossala
Lindormen.
Familjen Okenormar (Psammophidae).
De till denna af Gunther uppstälda familj hörande Ormarne likna snokar och
hafva en mer eller mindre långsträckt, stundom kraftig gestalt. Särskild
uppmärksamhet förtjenar deras tanclbygguad, emedan i denna en af de fyra eller fem
framtänderna är längre än alla de öfriga och den bakersta tanden är tydligt fårad. -
Vi skulle kunnat förbigå denna familj, som hufvudsakligen utbreder sig öfver det
inre Afrika, om den icke i Europa representerades af en till den samma hörande ormr
Ödleorrnen (Goelopeltis lacertina), som uppnår en längd af 1,4 m., hvaraf stjerten
upptager 35 cm. Denna art bebor alla Medelhafvets kustländer äfvensom Portugal och
vestkusten af Afrika, Arabien och Persien, så att dess utbredningsområde sträcker
sig från Atlantiska verldslifvets kust öfver södra Europa och norra Afrika till
Kaspiska hafvet och in i vestra Arabien samt från 45° nordl. bredd in i Afrikas
öknar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
