Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUGGORMAR. 149
ganska ofta ofvanom löfträdsgränsen och på en trakt, hvarest han i bästa fall endast
under tre månader af året kan fröjda sig åt sin frihet, men måste under vintersömn
sofva bort tre fjerdedelar af sitt lif. Under dylika omständigheter tillbringar han
äfven i norra Europa sin tillvaro, och icke stort bättre äro de förhållanden, under hvilka
han lefver på mellersta Sibiriens stepper. Steniga, med buskverk beklädda
backsluttningar, buskbeväxta klippväggar, ljung, löf- och barrträdsnår, i hvilka dock fria,
för solen tillgängliga platser icke få saknas, men i synnerhet sumpiga trakter och
stepper erbjuda honom allt, som han behöfver för sitt lifsuppehälle. Till sin
egentliga bostad väljer han något hål under trädens rötter eller bland stenrösen, ett
rått-eller mullvadshål, ett öfvergifvet räf- eller kaninbo, en klyfta eller ett dylikt
kryphål, i hvars närhet möjligen en liten fri plats finnes, på hvilken han kan för solens
strålar utsätta sin kropp, som är i behof af värme. Vanliga huggormens förkärlek
for solsken bevisar blott en sak: att han i likhet med alla sina stamfränder i
allmänhet älskar värme mer än allt annat och så mycket som möjligt söker förskaffa
sig denna njutning; men derför är han ingalunda ett dagdjur. Redan den tröghet
han visar, då han solar sig, den likgiltighet för allt, som icke omedelbart angår
honom, häntyder på, att han om dagen icke befinner sig rätt vaken, utan snarare i
ett tillstånd af halfslummer. Först med skymningens inbrott börjar huggormen sin
verksamhet, sin jagt. Den, som endast iakttagit honom om dagen, har rätt, då han
i jemförelse med andra ormar anser honom såsom ett ovanligt trögt, makligt djur
med slöa sinnen; den, som ser honom om natten, kommer åter till en helt annan
mening. Anstälda försök hafva visat, att han på jemn mark slingrar sig fram
temligen hastigt, att han visserligen ej klättrar, men dock slingrar sig uppför lutande
trädstammar, och att han äfven hjelper sig fram rätt bra i vatten. För öfrigt
undviker han ingalunda vatten i så hög grad, som man vanligen påstått. Han är
visserligen ingen vattenorm, såsom vår snok och dennes fränder, men han skyr ingalunda
vattnets närhet och förstår att förträffligt inrätta sig i träsk och kärr, der han endast
simmande kan komma från den ena tufvan till den andra. Enligt min nuvarande
uppfattning tror jag mig kunna uttala den åsigten, att alla nattormar, och sålunda
äfven vår vanliga huggorm, bete sig på ungefär samma sätt som dagormarne, hvilkas
lefnadssätt vi kunna iakttaga, och att de exempelvis sålunda äfven verkligen jaga
sitt byte och icke, som våra äldre iakttagelser syntes göra troligt, ligga på lur i
afvaktan på att något byte skall komma i deras närhet. För denna åsigt kan jag
åberopa en bestämd iakttagelse. Under en vacker sommarnatt gick S truck med en
vän på en bred väg genom skogslundar med blandade löf- och barrträd. Vännerna
lade sig inemot klockan elfva bredvid vägen, hörde efter någon stund på ett afstånd
af omkring sjutton steg ett prasslande och sågo derpå en råtta, som från buskarne
kilade fram på vägen och tätt förföljdes af en orm. Jagten fortsattes på vägen
omkring femton. steg, men då upphann ormen råttan, h väste och grep sitt byte.
S trucks följeslagare, som var jägare, tog sin bössa, gaf eld, och nu funno de en
död råtta och en döende huggorm. - Så vidt vi känna det, är vanliga huggormens
väsende ingenting mindre än tilltalande; tvärt om förefaller det blinda, ursinniga
raseri, som han visar, då han retas, ytterst motbjudande. »Jag har en gång», säger
Lenz, »en hel timme retat en huggorm, utan att denne tröttnade att hväsa och bita
omkring sig. Under sitt raseri biter han ofta, äfven sedan det föremål, som
uppväckt hans vrede, aflägsnats, i luften, i mosstappar och dylikt, men i synnerhet, om
solen skiner, efter sin egen eller andras skugga. Kroppen håller han då hoprullad
i en ring och halsen indragen midt i ringen för att kunna slunga fram hufvudet, om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
