Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 ORMAR,
kring 15, högst 30 cm. långt, då han biter. Då han drager in halsen, är detta städse
ett tecken, att han vill bitas, och han biter också nästan aldrig, utan att först på
detta sätt hafva förberedt sig. Sedan han bitit, indrager han åter halsen lika hastigt,
så framt han icke huggit sig så fast, att detta är omöjligt. Äfven om man håller
fram för honom ett föremål så stort som en liten råtta, biter han ofta vilse; han
sigtar således illa. Om han är uppretad och vill bitas, ser man honom icke allenast
först draga in halsen, utan också, när föremålet icke plötsligt kommer nära, ofta
och hastigt skjuta fram tungan, ungefår så långt, som hufvudets längd utgör, och
dervid glöda hans ögon; men då han biter, håller han tungan indragen, liksom han
äfven sällan med henne berör fienden före bettet. Öfverraskas han plötsligt af sin
fiende, hväser han sällan före bettet, men ju längre betänketid han har och ju mera
hans raseri stegras, desto mera och häftigare hväser han. Detta hväsande sker
vanligen med sluten mun och frambringas derigenom, att ormen ut- och inandas häftigare
än vanligt; det utgöres af två ljud, som dock likna hvar andra och omvexla ungefär
lika ofta som en menniska ut- och inandas. Då luften utstötes, är ljudet starkt och
groft, då den insupes, deremot svagare och finare. Framför nosen på en huggorm,
som hväste länge och häftigt, höll jag en vid änden af en käpp fäst fjäder, på hvilken
jag tydligt kunde iakttaga luftens insupande och utpressande; jag faun, att luftens
rörelse härvid är ytterst långsam. Så snart han blir ond, blåser huggormen i
allmänhet upp sig i hög grad, så att äfven afmagrade exemplar få ett utseende af fyllighet
och fetma. I ännu högre grad gör han detta, om han kastas i vattnet; i så fall för
att göra sig lättare genom den insupna luften. Han är alltid på sin vakt och lika
beredd till försvar som till angrepp. Derför ser man honom nästan aldrig, äfven
om han är aldrig så ostörd, utan att han i sned rigtning sträcker upp sitt lilla hufvud.
I fångenskap lefver han, så vida han förvaras i en rymlig låda, i ganska god sämja
med alla små djur, utom möss. En gång var jag vittne till följande lilla uppträde.
Solen sken in i ormlåren endast på en helt liten fläck, som af huggormen genast
togs i beslag. Då kom en ödla och sökte förgäfves också efter en liten plats, och
då hon icke fann någon, bet hon ormen helt sakta i sidan för att förmå honom att
maka sig, hvilket denne dock icke brydde sig om. Ödlan slog sig slutligen ned
bredvid huggormen, men på sidan om det solbelysta stället. Andra ormar och
orm-slår lägga sig äfven gerna bredvid, på eller under huggormen, liksom vore de hans
likar. Då skalbaggar löpa öfver kroppen på huggormarne, bry dessa sig icke derom,
men marschera de på deras hufvud, ruska de endast på sig, dock utan att vredgas.
- Ofta förråder sig huggormen sjelf genom sin blinda ilska, då han, dold i gräset
eller bland buskar, icke märkes af en förbigående, men i stället för att hålla sig
stilla börjar hväsa häftigt och bita efter honom, så att man ofta icke varseblifver
honom, förr än man sjelf eller åtminstone ens stöflar och kläder redan erhållit ett
bett. Stundom flyr han genast efter första eller andra bettet; men oftare smyger
han sig bort utan vidare, så snart han märker menniskor i sin närhet.» - Enligt
Lenz skola sorkar och åkerråttor hafva mest att lida af huggormen, »emedan de
bland våra råttarter äro de långsammaste och godmodigaste; deremot lida de snabba,
sluga fältmössen vida mindre. Mullvadar har jag aldrig funnit i huggormens
magsäck, men jag betviflar alldeles icke, att han grundligt smörjer sig med de feta
iäckerbitarne, om han tillfälligtvis råkar ett mullvadsbo med ungar. Näbbmöss
skonas icke heller». Unga foglar, i synnerhet af de arter, som häcka på marken,
torde ofta falla offer för huggormen, och det är icke osannolikt, att han plundrar
många bon. Grodor förtär han endast i nödfall, ödlor blott såsom ung. I likhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
