Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GROPOKMAR. 161
3Ehuru modig och farlig denna orm är», säger Kalm, »så ät han aldrig viker utur
vägen för någon människa, samt ät både människor och oskälige kreatur fasa för
honom, så har han dock uti Svinen sina öfvermän. Så snart han blifver varse något
Svin, fäller han alt sit niod, och begifver sig strax på flygten, likasom han viste,
ät Svinet vore hans underkufvare. Svinen äro mycket snåle efter Skallerormen,
känna honom på lukten långt ifrån, ränna efter honom, och så snart de få sigte på
honom, sätta de borsten i vädret, maka sig alt närmare och närmare til, och
ändteligen rusa til och hugga honom. När de få honom i munnen, skaka de honom starkt,
och äta honom up, utan ät taga någon skada deraf; dock lemna de altid hufvudet
orördt. De äta denna ormen gärna; men om andra ormar i America säjas de ej bry
sig stort. När någon i Norra America går ät uptaga et Nybygge, der mycket
Skallerormar äro i nägden, förser han sig strax med en hop Svin, då han är säker, ät de
inom kart tid skola befria honom ifrån denna ohyra. Det sker väl understundom,
ät ormen hugger Svinen, innan han gifver tapt, men de taga gemenligen ingen skada
deraf.» I dessa Kalms uppgifter finner jag ingenting, som synes mig osannolikt,
och i denna min åsigt starkes jag af nyare iakttagare. Likväl bör det nämnas, att
den förtjente svenske resanden doktor Hj. Mosén, som i Brasilien blifvit väl
förtrogen äfven med dessa ormar, uttalar alldeles samma åsigt som Geyer. »Många
skallerormar», berättar Geyer vidare, »dödas och öfverköras på landsvägar. Hvar
och en stiger gerna af hästen för att minska antalet af dessa afskyvärda djur. Så
’ många jag än påträffat och så många jag än dödat, har jag dock aldrig kunnat
undertrycka en rysning vid åsynen af dem, fastän jag blott en enda gång blifvit
biten i skospetsen, och det utan att såras. I Amerika viker man undan för en
skallerorm endast för att uppsöka en sten eller käpp att dermed slå i hjel honom. Hvarje
gosse dödar honom, och fruktan för honom är således icke stor. I Nordamerikas
bebodda trakter tillhör han för öfrigt redan sällsyntheterna, alldenstund den oaflåtliga
förföljelsen icke förfelat sin verkan. Amerikas urinvånare sky skallerormen mera än
de hvite. Sioux, Dacotahs eller Nadovessier döda aldrig skallerormen; hos dem står
tvärt om ormen i anseende för sin list, och de betrakta såsom ett godt tecken att
möta en skallerorm. På grund af denna vördnad för Ormarne hafva dessa indianer
af sina fiender erhållit namnet ’naddovessju’, hvilket betyder skallerorm. Namnet
’sioux’ är endast sista stafvelsen i detta ord. Ingen annan indianstam hyser religiös
vördnad för dessa djur, icke ens orrnindianerne eller schaschonies.» - Mänga djur
igenkänna och frukta skallerormen. Hästar och boskapskreatur skygga och taga till
flykten vid hans anblick; hundar göra ståndskall för honom, men hålla sig på
aktningsfullt afstånd, och foglar upphäfva vid hans åsyn höga ångestskri. - Flere
iakttagare påstå, att skallerormen alltid rasslar med sin stjertskallra, innan han biter,
men detta är icke alldeles rigtigt. »Krälar han långsamt», säger Geyer, »så släpar
han skallran, men är han stadd på flykt, så lyfter han den i höjden, men rasslar
oafbrutet såsom förut; blott när han förföljer sitt rof, låter han ej höra något
rasslande.» Så vidt vi kunna döma, är rasslandet ingenting annat än ett tecken till
stark oro, hvilken ju äfven hos andra ormar ger sig till känna genom häftiga rörelser
af stjertspetsen. De skallerormar, jag haft i min vård eller eljest sett i fångenskap,
rasslade alltid, så snart de på ett eller annat sätt stördes, och vanligen redan då
man trädde in i det rum, hvarest deras burar stodo. Vid rasslandet antaga de enligt
regeln den ställning, som angifves på vår afbildning, i det att de lyfta upp hufvudet
20 till 30 cm. öfver marken, böja halsen likt ett S, för att genast hafva nödig längd
af främre kroppen fri till anfall, och sträcka upp stjertspetsen med skallran mellan
Brehm, De kaUblodiga ryggradsdjurens lif. 2:a uppl. 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
