Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 ORMAR.
bugterna bakom halsens krökning. Bullret, som enligt min åsigt bäst kan jemföras
med en gräshoppas läte, men som är mindre gält, snarare något doft, jag skulle
nästan vilja säga tonlöst, frambringas genom att stjerten röres hit och dit åt sidorna.
Svängningarna ske emellertid så hastigt, att ögat icke förmår urskilja stjertspetsen,
utan endast varseblifver en skugga, liksom af alla andra i snabb rörelse stadda kroppar.
Verkligt beundransvärd är den uthållighet, hvarmed en skallerorm rasslar. Så länge
han känner sig hotad, stannar han i samma ställning och rasslar oupphörligt. Jag
har ofta varit nog elak att göra mig ett nöje af att sätta ormens uthållighet på prof,
men han har alltid tröttat ut mig. Stiger man några steg till baka från den
uppretade ormen, så blifver rasslet svagare, men närmar man sig åter, förstärkes äfven
ljudet, och detta desto mera, ju mera djurets fruktan och vrede stegras. Efter mina
iakttagelser tror jag mig böra antaga, att ormen alltid rasslar, om han i rattan tid
får se en menniska närma sig, och endast då tyst biter, om han fullständigt
öfverraskas. Bettet är alltid farligt, emedan de ovanligt stora, nålhvassa tänderna äfven
genomtränga en tjock beklädnad eller en tjock fäll. »Mycket olika», säger Geyer,
»yttra sig giftets verkningar, allt efter som skallerormen varit mer eller mindre retad.
Minst farligt anses bettet vara under fuktig och kylig väderlek, och farligast strax
efter hans framkrypande ur sin vinterbostad och under hettan i augusti. Vid denna
tid är man ingenstädes säker för honom, han är då som lifligast och stridslysten samt
kommer ofta flera steg rasslande en till mötes. Bland spokanerne såg jag en
indiangosse, som blifvit biten under denna årstid. Intet af indianerne kändt botemedel
ville hjelpa. Gossen var förskräcklig att se, ty brand hade instält sig i såret, så att
benet på det bitna stället låg blottadt, och man såg den bitna lemmen bokstafligen
ruttna bort, nedifrån och uppåt. Såret spred en så vidrig stank omkring sig, att
man knappt kunde nalkas den sjuke. Först efter sex veckor dog den arme gossen.
Äfven indianerne besitta således icke något säkert medel mot skallerormens bett.
Emellertid är det antagligt, att flera växtämnen kunna med fördel användas. Till
dem höra Aristolochia serpentaria, Prenanthes serpentaria, Echinacea purpurea,
serotina, angustifolia och Eryngium aquaticum. Polygala senega och purpurea
stå mindre högt i anseende. Egendomligt nog användas af alla dessa plantor endast
rötterna. Indianerne bära dylika rötter torkade hos sig och tugga dem, innan de
använda dem, till en tjock gröt. Jag betviflar dock, att de kunna åstadkomma mera
än lindring af smärtan; för öfrigt har jag aldrig haft tillfälle att iakttaga deras verkan.»
Lyckligtvis sprider sig äfven bland amerikanerne mer och mer kunskapen om det,
efter hvad det tyckes, verksammaste läkemedlet: att framför allt taga in brännvin eller
annan sprit. - Fångna skallerormar vägra länge att mottaga någon föda, men börja
slutligen att äta, om deras bur endast är någorlunda ändamålsenligt inrättad. En
orm, som jag köpte, åt icke det minsta under sju månaders tid, ehuru han dödade
de djur, som erbjödos honom, och först efter denna tids förlopp, då han afmagrat
nästan till ett skelett, förtärde han en af honom dödad råtta. Om jag antager den
kortaste tid, som han tillbragt i fångenskap, innan han kom i min ego, till två
månader, så kan jag tryggt påstå, att denna tre fjerdedels års långa fasta icke skadade
honom det minsta. Vid någorlunda lämplig vård trifvas skallerormar förträffligt i
fångenskap, och man känner, att en och annan lefvat tolf år i bur. Det är väl icke
alldeles omöjligt att genom sorgfällig behandling kunna någorlunda tämja äfven
skallerormar, men deras handterande förblifver dock alltid förenadt med fara, och
nästan alla, som förevisa dessa ormar och göra konster med dem, få förr eller senare
med lifvet plikta för en liten oförsigtighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
