- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
175

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GRODDJUR I ALLMÄNHET.

175

klassens första ordning, en nästan öfverraskande förmåga att frambringa höga och
klangfulla, mer eller mindre afrundade toner. Det är deras stämmor, som om
nätterna i urskogen, om icke öfverrösta, likväl oafbrutet ackompagnera alla öfriga djurs
läten, och det är deras stämmor, som hos oss om vår- och sommarnätterna ofta höras
vida omkring. - Alla fem sinnena äro utvecklade, i synnerhet äro de tre högre väl
utbildade. Det låter icke förneka sig, att amfibiernas hjernverksamhet yttrar sig på
ett sätt, som vittnar om uppfattning af den yttre verldens förhållanden och om en
viss öfverläggning, att de i inskränkt grad kunna tillvänjas eller dresseras, således
märka, om omständigheterna förändras, och handla derefter. Men detta oaktadt torde
dock så mycket vara säkert, att de tillhöra de själlösaste af alla ryggradsdjur och
till sitt förstånd knappast eller icke öfverträffa fiskarne. Om något egentligt samlif
mellan dem kan man icke tala. Det är endast lokalen, som håller dem till sammaus,
icke någon ömsesidig tillgifvenhet. Efter parningstiden bekymra de sig icke vidare
om hvar andra. - Det är sannolikt, att intet enda egentligt dagdjur finnes bland
groddjuren. Kort före eller vid skymningens inbrott börjar deras lifaktighet och
fortfar till morgonen; dagen tillbringa alla bekanta arter i rö, ehuru på olika sätt,
Medan somliga krypa undan och stanna nästan orörliga i sitt gömställe till nästa
afton, unna sig andra nöjet att ligga i solen och uppsöka derför härtill lämpliga
platser samt tillbringa dagen i en halfslummer, som dock aldrig är så djup, att de
oförsigtigt gifva sig till pris åt faran eller försumma att bemägtiga sig ett byte, som
erbjudes dem. Men äfven dessa senare arter visa genom större liflighet, qväkande
m. m., att månen är deras sol och natten den tid, då de gå till sina bestyr. Till
groddjurens förvandling står deras föda i ett bestämdt förhållande. Alla groddjur äro
rofdjur, men det byte de jaga är allt efter deras ålder olika. Såsom Leydig visat
med åtminstone somliga arters larver, lifnära sig dessa under sin tidigaste ungdom
af allehanda smådjur, »i det att de liksom daggmaskarne oafbrutet fylla sin
tarmkanal med gytjejord och dervid i massa sluka små varelser, infusorier, hjuldjur,
daplmider, men äfven diatomeer». Tarminnehållet hos åtskilliga af Leydig
undersökta grodlarver befans alltid vara mer eller mindre likartadt. Den omständigheten,
att alger och dylika plantor, som tillfälligtvis äfven blifvit nedsväljda, anträffades,
förklarar fullkomligt det antagandet, som förr ansågs för fullt grundadt, att sagda
larver uteslutande lifnärde sig af växtämnen och först efter sin förvandling skulle
blifva rofdjur. Visserligen kunna larverna i ett aqvarium ganska lång tid lefva af
uteslutande växtföda, i synnerhet skorpor, och äfven efter allt utseende befinna sig
väl, men skola de frodas och undergå sina förvandlingar, fordra de snart kraftigare,
animalisk föda. Såsom rofdjur visa de sig äfven redan ganska tidigt f Or den, som
har tillfälle att gifva akt på dem en längre tid, ty de sluka svagare larver utan
omständigheter, vare sig dessa tillhöra deras egen eller en annan amfibieart. Så snart
de väl förvandlat sig, jaga amfibierna lefvande djur af de mest olika slag, från den
minsta mask ända upp till ryggradsdjur; somliga förfölja dem simmande, andra söka
genom ett hopp eller genom att hastigt kasta fram sin tunga fatta det byte, de fått
i sigte. Efter förvandlingen förskona de, såsom det tyckes, sina likar, men icke
beslägtade arter, och sluka dem lika väl som hvarje annat djur, hvilket de tro sig
kunna rå på. Några grodarter jaga, såsom iakttagelsen lärt, med förkärlek andra
grodor, och det kan knappt antagas, att förhållandet är annorlunda bland
sala-mandrarne. Liksom hos kräldjuren stegras deras matlust med tilltagande värme.
Under sommarmånaderna äro groddjuren verkligt glupska rofdjur; under vår och höst
förtära de deremot obetydligt, ehuru man på grund af den tilländagångna eller före-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free