- Project Runeberg -  Djurens lif / De kallblodiga ryggradsdjurens lif /
207

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SALÅMA.NDEBDJUR. 207

jordhalfvan. De båda kretsarne på gamla verldens nordliga område skiljas från hvar
andra af de uralokaspiska stepperna, och denna åtskilnad är så fullständig, att
områdets båda delar icke allenast icke hafva en enda art gemensam, utan äfven
utmärkas genom uppträdande af olika slägten. Gränsen mellan de båda kretsarne i
nya verldens nordliga område bildas af Klippbergen, men är på långt när icke så
fullständig, alldenstund enskilda arter förekomma i båda kretsarne och vissa slägten
äro representerade i dem båda. Medan norra Europa bebos af endast två
tritonarter, stiger antalet Stjertgroddjur i mellersta Europa till tio och utgör i södra Europa
tretton, alldenstund samtliga den europeiska provinsens stjertgrodarter utom tre
förekomma på de tre sydeuropeiska halföarna. Likaså tilltaga arterna i antal från öster
till vester. I hela Ryssland med undantag af Krim lefva endast tre arter
Stjertgroddjur, i England fyra, i mellersta Europa sex, i Frankrike tio och på
Pyreneiska halfön nio, bland hvilka finnas tre eller fyra för detta sistnämnda område
uteslutande egendomliga arter. -. De flesta, om också icke alla Stjertgroddjur
uppehålla sig hela sitt lif i vattnet, många vistas i grunda, gytjiga träsk, andra åter i
djupare sjöar, några i vatten, som ligga flera hundra meter öfver hafvet. Alla utan
undantag äro nattdjur, hvilka om dagen ligga stilla och dolda i sina kryphål eller
hvila på bottnen af det vatten, der de vistas, och börja sin verksamhet först efter
mörkrets inbrytande eller efter ett nyss fallet regn. De låta icke lätt iakttaga sig
och kunna, såsom flerfaldiga iakttagelser om dem bevisa, lefva i massor på orter, der
man icke förmodar deras närvaro. De arter, hvilka vi kunna kalla landtdjur, tycka
om dystra, fuktiga trakter, som äro föga utsatta för solens strålar, således
företrädesvis trånga dalar eller skogsdungar, och krypa härstädes under stenar, ruttnande
trädstammar eller i hålor i jorden. I norra delen af deras utbredningsområde falla
de i likhet med andra groddjur och kräldjur med vinterns inträde i ett tillstånd af
förstelning; på lägre breddgrader eger detta äfven rum, då värmen uttorkar de vatten,
i hvilka de bo. Dessa djurs underbara lifskraft hjelper dem att Öfversta en dylik
vexling: de kunna torka in i gytjan och frysa in i is, och regnet eller den första
varma solstrålen befriar dem åter ur deras graf. Om dem i synnerhet gäller hvad
jag förut i allmänhet nämnt om groddjurens utomordentliga lifsseghet. Det är hos
dessa som afslitna lemmar ersättas, samma lem till och med flere gånger. - Deras
föda består af blötdjur, maskar, spindlar, insekter och flera slags ryggradsdjur. Några
arter äro utmärkta röfvare, de flesta så hänsynslösa, att de utan vidare uppäta
svagare exemplar af sin egen art. Deras lifliga matsmältning betingar en glupsk
aptit, men huru mycket stjertgroddjuren än äta på vissa tider, så kunna de äfven
länge uthärda hunger. - Dessa djurs fortplantning är egendomlig. Hannarne gifva
först ifrån sig mjölken, och honorna lägga sina ägg i det af denna så till
sägandes befruktade vattnet. - Det torde vara svårt att nämna en medlem af denna
ordning, som tillfogar menniskan någon nämnvärd skada. Några af de större arterna
lifnära sig visserligen af fisk, men bebo trakter, på hvilka deras förbrukning af föda
säkert icke behöfver tagas i betraktande. Man torde böra beteckna dem mera såsom
nyttiga än skadliga djur, emedan de förtära en mängd besvärliga eller för växterna
skadliga smådjur.

Första familjen: Salamanderdjur (Salamanäridce).

Salamandrarne, till hvilka de flesta, om också icke de egendomligaste
stjertgroddjuren höra, utmärka sig genom en ödlelik, merendels smärt, mera sällan klumpig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:44:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/kallblod/0215.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free