Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 EEXFISKAR. TAGGFENIGA.
ilsken, som ännu saknar mun och kan jemföras med en mycket liten grodlarv. Fem
eller sex dagar efteråt antager han sina föräldrars gestalt och är efter åtta månaders
tid fullväxt. Så länge han behöfver föräldrahjelp, egnar hannen honom den mest
uppoffrande vård. I likhet med spigghannen håller äfven storfenan sitt redlösa yngel
strängt till samnians. Så snart en af de unga fiskarne aflägsnar sig, fattar han honom
i munnen och spottar åter ut honom i det skyddande skuranästet. Hannens
omvårdnad skall till och med på lika sällsamt som verksamt sätt sträcka sig till sjuka
eller svaga ungar, i det att han inhöljer dem i en förut bildad luftblåsa och sålunda
tillför dem frisk lifsluft. Så snart ungarne icke längre hafva behof af hans hjelp,
lemnar han dem icke allenast utan deltagande åt deras öde, utan drager, lika litet
som honan, på minsta sätt i betänkande att äta upp dem. Ungarne lifnära sig i
början af nästets skum, sedermera af små, för ett oväpnadt öga icke märkbara
in-fusorier, derefter af olika slags, för blotta ögat synliga maskar och slutligen af samma
<:ljur som deras föräldrar. - Icke allenast detta storfenornas beteende, utan äfven
deras öfverraskande fruktsamhet anbefaller dem på det varmaste hos alla amatörer.
Ett enda par af dessa fiskar, som egdes af W in ds t e i g, lär under en sommar hafva
lekt sex gånger och för hvarje gång födt fyra- till sexhundra ungar, således bringat
till verlden icke mindre än tretusen afkomlingar. Att sluta af allt detta, komma
storfenorna må hända att till en del undantränga guldfiskarne.
Familjen Multefiskar (Mugilidae).
Så kallas omkring åttio olikartade hafsfiskar af vacker gestalt med långsträckt
rundad kropp och stora fjäll, som äfven täcka hufvudet. De båda ryggfenorna stå
långt från hvarandra, och den första innehåller endast omkring fyra strålar.
Bukfenorna stå kort bakom bröstfenorna; gapet är tvärstäldt och har tjocka läppar
samt små, fina tänder, om dessa icke helt och hållet saknas. Hos de flesta arterna
visar sig dessutom hos matsmältniugsverktygen en högst besynnerlig bildning.
Sålunda hafva exempelvis de mycket utvecklade svalgbeuen en i vinkel böjd form
alldeles som munnen, hvarigenom de förtränga matstrupen och endast sätta
multe-fiskarne i stånd att förtära ftytande, utspädda eller fint fördelade födoämnen. Sjelfva
magsäcken är deremot muskelstark och slutar i en muskelmage, som påminner om
foglarnes. Pylorusbihang finnas blott i ringa antal; tarmen liar långa och många
vindningar.
Multefiskar (M u g il). En i Medelhafvet och Atlanten, men äfven i
Nordsjön förekommande art är Tunnläppade midten, italienarnes Ram ad o (Mugil
capito, fig. 127). Han uppnår en längd af 40 till 45, högst.50 cm. och är på
ryggen mörkt blågrå, på buken och sidorna silfverhvit, öfver allt svartstrimmig på
längden. Denna art förekommer äfven, ehuru sällsynt, vid Norge. En annan art,
Tjockläpp ad e multen (Mugil chclo), som eljest har ungefär samma utbredning,
är mera allmän vid Norge och Danmark samt har flere gånger anträffats vid vår
vestkust. - Couch har nyligen noga iakttagit dessa fiskar, särskildt den
tunnläp-pade multen, och lemnat en förträfflig skildring af deras vanor äfvensom det sätt,
hvarpå de fångas. Tunnläppade multen, som af britiska fiskare kallas gråmulte,
förekommer i massor vid kusterna af Cornwall och Devonshire, men fångas äfven
öfver allt annanstädes vid Storbritanniens och Irlands kuster. »Han aflägsnar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
