Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAGGHAJAR. 437
vanligen nära bottnen, och anfalla härstädes alla fiskar, som de kunna sluka; de föda sig
derjemte äfven af kräftor och möjligen också af blötdjur af olika slag. Begge arterna
tillhöra sillens värsta fiender; de följa dess stim, och der dessa regelbundet uppträda,
förökas de snart i oerhörd grad till fiskarenas skada och förargelse.
Fortplantningstiden börjar på hösten och varar, efter hvad det synes, hela vintern. Undersöker
inan vid denna tid äldre honor, finner man i äggstockarne och äggledarne ägg i olika
utvecklingstillstånd, vanligen två och två liknande hvar andra och de längst
utvecklade mot äggledarnes utgång. Äggen äro till färgen blekt, genomskinligt horngula.
De på mångfaldigt sätt vridna, ranklika bihang, som gå ut från hörnen, öfverträffa
i längd sjelfva kapseln, som är omkring 6 cm. och på hvilken två springor i
hvardera änden medgifva vattnets inträde. Vid vinterns början lägger honan dessa ägg
i närheten af hafskusten, sannolikt alltid mellan hafsväxter, vid hvilka trådarne hänga
sig fast. - Det hårda, läderaktiga köttet ätes endast i nödfall, huden användes
deremot på mångfaldigt sätt, hufvudsakligen för att polera redskap af trä och jern.
Lefvern lemnar en förträfflig trän, som äfven genomtränger fiskens kött och bidrager
att göra detta onjutbart. Enligt fiskares försäkran medför förtäring af den traniga
lefvern stundom skadliga följder, en uppgift, som bekräftas af en fransk läkare,
Sauvage. Oaktadt hundhajarne äro särdeles seglifvade, uthärda de med svårighet
i fångenskap. I ett trångt aqvarium röra de sig obetydligt, ligga vanligen stilla på
bottnen och låta till och med fiskar simma förbi, utan att anfalla dessa, eller ock
simma de från början till slut utan rast och rö omkring, stöta sönder sin nos,
försmå all föda och gå sålunda under. Deremot befinna de sig ganska väl i de stora
vattenbäcken, som C os t e låtit utgräfva vid hafskusten och sätta i förbindelse med
hafvet; här visa de alla sina egendomligheter och hafva till och med fortplantat sig.
Familjen Tagghajar (Spinacidae).
Hit höra de arter af ordningen, omkring 20 till antalet, hvilka hafva en tagg
framtill i hvardera ryggfenan och sakna analfena. Spruthål finnas, tänderna äro
skarpkantade, deras kronor enkla, merendels trekantiga, tunna, från sidorna
sammantryckta.
Tagghajar (Acanthias). Tagghajen (Acanthias vulgaris, fig. 170, b, sid. 433),
representant för ett eget slägte, har långsträckt kroppsform med hufvudet platt,
kil-formigt, framtill smalt, i spetsen afrundadt. Näsborrarne stå midt emellan
rnunöppningen och nosspetsen; spruthålen äro stora. Längden går sällan öfver l m., vigten
icke öfver 10 kg. Bland de europeiska hajarterna uppträder tagghajeii talrikast. I de
britiska farvattnen förekommer han i förvånande mängd. I närheten af kusten bildar
han, i synnerhet under flodtiden, formliga stim, följer de små fiskarne, som närma sig
stranden för att leka, och gör stor skada på fisket. I mars 1858 visade sig vester om
TI ig en så utomordentligt stor skara af dessa fiskar, att hafvet på tjugu till trettio
sjömils afstånd formligen vimlade af dem. Myriader summo på vattnets yta, i hvarje
hamn, i hvarje vik af norra Skottland. Vid sådana tillfällen är det icke svårt för
fiskarena att fånga så många som helst af dessa hajar och inom få timmar fylla sina
båtar bokstafligen till kanten. Det sega och icke särdeles välsmakande köttet torkas
och ätes dock till och med i Skottland, af lefvern beredes trän, skinnet begagnas att
polera med och affallet användes till gödningsämne. Af taggarne, hvilka man anser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
