Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 LEDDJUR. INSEKTER. FJÄRILAR.
mellan de olika färgerna och de respektive öarnas naturförhållanden? Se der ett
intressant, af naturforskaren ännu olöst problem. - Den afbildade Leptocircus Gurius
(fig. 34, a) är en af de minsta »riddarne» och synnerligen utmärkt genom de
genomskinliga, glasklara banden på vingarne samt bakvingarnes långa, svanslika bihang.
Han härstammar från Java och bildar en vacker öfvergång till följande familj.
Hesper i derna (H e sp er i dec) hafva ett tjockt, bredt hufvud och korta, men
mycket kraftiga vingar. De närma sig i flera fall till nattfjärilar n e; ty vingarne hållas
ej alltid uppräta under hvilan, flygten är kraftigare och snabbare, mera surrande än
hos dagfjärilarne, och larverna förpuppa sig mellan hopspunna blad. De äro ytterst
artrika, i synnerhet i Sydamerika. Allmänna äng smyga ren (Hesperia commar
Hg. 31, f) är hos oss ej sällsynt på ängar och backar.
B) Nattfjärilar.
Svärmare (Sph in glace)*. - Så väl till utseende som lefnadssätt bilda dessa
skymningsfjärilar en motsats till dagfjärilarne. Kroppen är stor och tjock och den
kägelformiga bakkroppen når långt utanför bakvingarne. Dessa, som äro mycket
kortare än främlingarne, hafva, liksom hos de flesta följande fjärilarne, i sin
framkant en hållhake, som består af ett enda (hannen) eller af några få (honan) styfva,
borstlika hår, hvilka gripa in i en hornögla på undra sidan af fram vingarne, hvarigenom
båda vingparen hållas till sammans. Pannspröten äro trekantiga, afsmalnande åt båda
ändar och i spetsen försedda med en liten hake. Spiraltungan har hos dessa fjärilar
nått höjden af sin utveckling och är stundom mer än dubbelt så lång som kroppen.
Om dagen sitta de ofta stilla, sofvande på skuggiga, undangömda ställen. Vingarne
ligga då vågrätt och Pannspröten äro rigtade bakåt samt tryckta intill sidorna af
mellankroppen, så att de ej synas. Men då skymningen inträdt, lemna de sina
gömställen, och de höras då vanligen förr än de synas, iy under starkt surrande susa de
genom luften och sväfva fladdrande framför blommorna utan att sätta sig, sänkande
spetsen af sin sugtunga ned till bottnen äfven i den djupaste blomkrona för att suga
honung. Blifva de skrämda, försvinna de så hastigt, att det är omöjligt att följa dem
ined ögonen. Larverna äro äfven ganska öfverensstämmande sins emellan. De äro
lifligt färgade, nakna, sextonfotade, framtill vanligen smalare och hafva på ryggsidan
af sista kroppsringen ett uppstående horn. De lefva aldrig i sällskap och förpuppas
i jorden utan någon egentlig kokong.
Dödskalle fjärilen (Acherontia Atropos), som är en af de tjockaste fjärilar
man känner, har af två skäl fått en viss ryktbarhet: först emedan den brunhåriga,
i blå grått skiftande mellankroppen har en ockragul teckning, som påfallande liknar
en dödskalle, under hvilken två ben äro lagda i kors; för det andra emedan fjärilen,
så snart han retas, frambringar ett gält pipande ljud. Han uppnår en vingbredd
af nära 15 cm. och träffas i juli månad, men är hos oss mycket sällsynt. Den
jettestora larven lefver vanligen på potatesväxtens blad och brukar stundom anträffas vid
* Wallengren, H. D. J., Skandinaviens Heterocerfjärilar. Första delen. Skymningsfjärilarna
Lund. 1863. 8:0. 116 pg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
