Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
LEDDJUR. INSEKTER. SKALBAGGAR.
C
Fig. 105. Lampyris splendidula, a. hanne,
b. hona. c. Larv af L. noctiluca.
Förstorade.
Mjukbaggar (Malacodermata). - Hit höra skalbaggar med mjukt,
läderartadt kroppshölje och mjuka, böjliga täck vingar samt sågade eller kamlika,
10-12-ledade pannspröt. De träffas på örter och buskar, men lefva ej alltid af växtsafter
utan äfven af rof. Larverna hafva 6 utbildade ben och äro rofdjur.
a Af Lysmaskar (Lampyris) finnes hos
oss en art, L. noctiluca (fig. 104, d-f,
105, c), som äfven finnes i Tyskland,
England och Frankrike. Honan är utan hvarje
spår af vingar. Deremot har honan af L.
splendidula (fig. 104, a-c, 105, a, b), som
är rätt allmän i Tyskland, korta ämnen
till täckvingar, och i Sydamerika, der de
talrikaste arterna lefva, äro honorna
vanligen bevingade liksom hannarne. Larverna
lefva af trädgårdssnäckor, tillbringa vintern
i dvala och förpuppa sig i maj eller juni.
Pupphvilan är helt kort. Så länge larven är i full lifsverksamhet, och i synnerhet
om han beröres, utstrålar ljus frän buksidan af lians analring; Newport såg ljuset
redan i det ögonblicket, larven kröp fram ur äggskalet. Hos alla lampyricler utgår
ljuset från vissa ringar på undra sidan af bakkroppen, hos honan af L. noctiluca
från de bakersta ringarne. Hannen, i synnerhet till vår art, lyser endast obetydligt
och vi hafva derför ej såsom södra Europa några »eldflugor». De
organ, som alstra ljuset, äro körtlar af gulaktig färg, genomdragna af
en mängd andrör och nerver och belägna innanför en genomskinlig
del af huden. Det lysande ämne, som körtlarne afsöndra, är enligt
Milne Edwards ett organiskt ämne, rikt på kol och qväfve, och de?s
förmåga att lysa skulle bero på en långsam förbränning.
Bruna flugbaggen (Telepliorus [»CawtfAam»] fuscus, fig. 106}
är svart med halsskölden, bakkroppen och benen delvis röda och tillhör
ett slägte med flera hundra arter, af hvilka nära 30 finnas i Sverige.
Larverna, som äro svartaktiga, liksom sammetsludna, öfvervintra under stenar eller
löf, förtära skalbaggar, daggmaskar o. s. v. och äro nyttiga djur. De hafva ihåliga
öfverkäkar och utsuga sitt byte. Man träffar dem mycket ofta i rörelse midt i
vintern eller tidigt på våren. Bortförda af stormar under vintern och utspridda öfver
snöfälten, hafva de gifvit anledning till berättelser om »insektregn» och »snömaskar».
Fig. 106. Brun
flugbagge
(Telephorus
fuscus).
Nät. st.
Clerider (Cleridce). - Härunder innefattas 500-600 vanligen lifligt färgade,,
brokiga och långsträckta skalbaggar, som träffas på blommor och murkna eller fälda
träd, i synnerhet i Amerika. Skalbaggarne lefva af rof,
larverna likaså eller af ruttnande djurämnen.
Den här afbildade, myrlika skalbaggen, Clerus
for-micarius (fig. 107), påträffar man ofta i barrskogar, i
synnerhet på ny fälda stockar. Han är brokig af svart, rödt
och hvitt, har långa ben och Il-ledade, mot spetsen något
tjockare pannspröt. Öfvervintra!’ under bark. Äfven larven
lefver under bark, är rosenröd och förföljer andra insektlarver.
Fig. 107. Clerus
formica-rius. Larv och puppa
förstorade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
