Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VRID VINGAR. VIVLAR.
131
B
.
ständig rörelse. Anmärkningsvärda äro för öfrigt de ovanligt stora, halfklotformiga
ögonen med sina stora facetter och de ofta gaffellikt delade eller med en tvåbladig
klubba försedda Pannspröten. Första och andra mellankroppsringen äro mycket små,
men den tredje upptager mer än hälften af kroppens längd. Skenbenen äro utan
sporrar, och fötterna sakna klor. Honorna äro liksom säckbärarnes honor mycket
outbildade och qvarstå så att säga på
larvstadiet. Honlarven borrar sig något ut med
sin främre del och förvandlas derpå till en
hona, som dock aldrig lemnar larvhuden.
Hon saknar också ögon, vingar och ben.
Äggen utvecklas långsamt och kläckas inom
honans kropp. Larverna hafva 3 benpar
och 2 svansborst, men otydliga mundelar.
Utvecklingen tillgår sannolikt så, att
larverna liksom majbaggens följa värden till
hans bostad, uppsöka hans larver och borra
sig in i dem. Utan att skada den larv, i
hvilken de lefva, utveckla de sig nu samtidigt med denne, hvilket bevisar att det finnes
insektparasiter, som ernå sin fulla utveckling utan att döda den värd, hos hvilken
de bo. Den först beskrifna larven förvandlas snart till en fotlös, valsformig larv,
förpuppas inom stekelpuppan och framkommer fullbildacl på sätt ofvan angifvits,
strax efter det biet eller getiugen lemnat sitt pupphölje.
Vivlar (Curculionidce}. - En af de största och egendomligaste
afdelningarna bland skalbaggarne, som på grund af de 4-leclade fötterna räknas till de s. k.
Tetramera. Vivlarne igenkännas lätt på sitt näbbformigt utdragna hufvud, det s. k.
sny-tet. Detta, som stundom, t. ex. hos Antliarhinus Zamice från Kap, är mer än två gånger
så långt som hela den öfriga kroppen, bär i spetsen de små mundelarne och i en grop
eller fåra på sidorna Pannspröten, som merendels äro brutna och klubbförande.
Mundelarne afvika betydligt från alla andra skalbaggars. Alla vivlar äro växtätare, ofta
hänvisade till bestämda växtarter och derför i sin utbredning på det närmaste
beroende af växtverldens. Ingen del af en växt ifrån dess finaste rottrådar ända till
de mogna fröna i frukten är säker för anfall af deras larver. Dessa likna mycket
tjufbaggarnes, hafva hårig kropp utan tydliga ben och ett rundadt, hårdare hufvud
utan tydliga pannspröt eller ögon. Vivlarnes antal tilltager, ju mer man närmar sig
eqvatorn, och i nya verlden äro de talrikare än i gamla. Man känner mer än
12000 arter.
De båda slägtena Pissodes och Hylobius^ som mycket likna hvar andra, lefva
af barrträd, på hvilkas unga skott de borra hål för att suga safven, vid den tid denna
stiger. Genom såren utflyter harts, barken lossnar, faller af och grenen dör ut.
Odlade exemplar äro i synnerhet utsatta för dessa angrepp. De två arter, som här
afbildas, äro i synnerhet illa anskrifna hos alla skogstjenstemän. Den större, Vanliga
snytbaggen (H. abietis, fig. 114, a-e), är kastaniebrun med rostgula borsthår, som
bilda tvärband på täckvingarne, och har Pannspröten fästa nära snytets spets. Honan
lägger sina ägg ensamnia i barkspringorna vid stammens nedre del eller på de grofva
rötterna vid deras öfre ände. Larven arbetar sig in till bastet, gräfver sig gångar
under barken och följer rötterna ofta ett godt stycke nedåt. Fullväxt förfärdigar
Fig. 113. A. Hanne af Xenos Peckii. B. Hona af
XenosRossii, sedd från buksidan. Stark förstoring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
