— Jag? Hjördis kastade trotsigt huvudet tillbaka. Jag vill aldrig ha några ungar, jag. Du tror kanske, att det är roligt att vara barn? Eva såg på dottern; Hjördis ögon voro mörka av vrede; där glittrade något kallt också, som skrämde henne. Hon var lika lång som modern, fast hon bara var femton år. Plötsligt blev Hjördis blodröd, ögonen stodo fulla av tårar, och hon sprang ut. Eva stod där hjälplös och olycklig, då hon såg sönernas trotsiga, generade ansikten. — Så, ut med er nu, sade hon och försökte göra det gott igen. Det blir äggtoddy på förmiddagen. Hon började duka av. Efter en stund kom Hans ut till henne och stod och vred på sig. Erik stod bakom honom i dörren. — Ska vi inte hjälpa dig å diska? — Pass för å torka! sade Erik. — Mej tocka, sade Randi, som alltid kallade sig själv bara »mej». — Ä nej, i dag ska ni då ha ledigt, ungar! Eva böjde sig ner över Randi, smekte henne om och om igen. — Men mej vill hjälpa mamma... inte sant? Hon stod där och log mot sina söner, medan hon smekte och smekte Randi. Hjördis’ fråga sved i henne: »Tror du det är roligt att vara barn?» 21