Han höll upp foten emot henne. — Ja, ja, ja, sade Eva pinat och hastigt, jag har ju lovat er! Hon måste behärska sig för att inte skrika ... brista i gråt av förödmjukelse. Den gamla frasen om förnöjsamhet for bara förbi henne. Det var Hans, som hade rätt. Skidkängor och matroskostym, det hade ingenting med ödmjukhet, förnöjsamhet eller försakelse att göra, det var bara löjligt... Då de äntligen gingo, var det som om hon ville falla samman av trötthet. Den där underliga, förlamande, likgiltiga tröttheten, som hon alltid måste kämpa emot, och mest när hon var ensam. En ohygglig längtan efter att bara lägga sig ner.. . sova och sova, vila och glömma allt. Var dag måste hon åter ta upp kampen, tigga Gud om kraft till att göra dagens arbete, så hon inte bara lät allting ligga och gav upp, därför att hon tyckte att allt, hon kämpade mot, var så onyttigt. Hon fick ju i alla fall aldrig det uträttat hon tyckte hon både ville, skulle och måste. Så länge hon ännu trott på att det bara var en övergång, hade allting gått så lätt. Det var som en sport, en lek bara, eller som om hon varit med i ett krig, där segern synts henne som en självklar sak. Men nu tyckte hon ofta, att den kampen hade gjort henne till en hopplös krympling. Nu var det bara detta ångestfulla, glädjelösa ... Det enda hon tyckte hon visste var, att 23