fortare eller långsammare blev allting värre och tyngre än det varit. Och någonstans långt borta skymtade hon en svindlande avgrund, vag och ohygglig, som väntade på att sluka dem alla ... Hon satte disken på en bricka. Vattnet var inte varmt ännu; hon kunde ta sovrummen under tiden. Och så var det middagen och kaffet och disken igen. En lång, enformig kedja av saker, som bara skulle göras om och om igen, dag efter dag. Och inflätat i allt detta som en monoton melodi de tärande bekymren för det dagliga brödet i dess mest egentliga mening! I dag var det den sjuttonde maj, och hon skulle ju göra något för barnen — litet festligt. Höll vädret sig, kunde de äta äggtoddy på verandan. Kunde hon bara hitta på något extra gott till middag! Var skulle hon ta det ifrån? Det var alltid så litet hon kunde göra av allt hon ville-Hon hade fått lära sig att säga nej och åter nej nästan till allt de bad om, oskyldiga nöjen, och småsaker, som de behövde. Det var inte ofta de bad om något nu längre ... Hon hörde Hjördis fråga igen: »Tror du det är så roligt att vara barn?» Och plötsligt brast hon i gråt. Hon hade inte lätt för att gråta, så hon blev både rädd och skamsen. Och varför grät hon? Varför gick hon här utpinad och be-drövad dag efter dag? Det som kunde tas från dem... var det inte världsliga ting bara, oräkneliga små husgudar? 24