Nej ... hon skakade häftigt på huvudet. Det var inte endast något materiellt. Det var det, att hon inte kunde värna om sina barn längre, att den jord, deras rötter skulle suga näring ur, blev sumpig och mager, att luften de andades blev sämre dag för dag. Hon hade strävat för att hålla dem utanför, men det var en fåfäng kamp. Det var inte det, att hon måste neka dem nästan alla nöjen, utan att de måste gå med trasiga skor och gamla slitna, urvuxna kläder. Och att inte orka, inte kunna svara på deras frågor, om varför det och det skulle vara som det var. De ville nog inte pina henne, men de voro i alla fall så grymma, som bara barn kunna vara mot en mor. Hon förstod också, att de inte längre ville bjuda kamrater hem till sig, därför att deras hem hade sämre med mat och allt sådant än de hem, de andra kommo ifrån. Hon såg inte stort till dem heller... Det var skola och läxor och så sprungo de för det mesta ute. Och det sällskap, de sökte, var nog inte det allra bästa. Christian ... de hade kommit så långt bort från varandra. Han gick där bara och teg och teg om allt som var deras. Eller slog bort det, försökte göra det bättre än det var- Hon hade slutat att tala med Christian om detta... det dagliga, allt som måste skaffas. Hon slet ensam med det och ofta undrade hon, full av uppror och leda, om han ingenting såg av hur hon slet och vad den 25