kampen kostade henne. Det var ju sådant som måste tagas ställning till var dag, ses i ögonen. Alltid voro bekymren för det dagliga där, fast hon tyckte, att hon knappat in på allt till ett minimum, som för bara ett par år sedan hade stått för henne som en löjlig omöjlighet att leva av. Inte var hon praktisk heller. Hon kunde inte draga in och spara från grunden. Ändå tyckte hon, att hon borde lärt, lärt så, att det borde ha grävt sig in i hennes innersta... genom förödmjukelser, de hela och halva avslagen från vresiga affärsmän, när skulderna stego och stego. Alla dessa nålstyng, som aldrig fingo vila, som åto omkring sig, fingo henne att känna sig oren. Och ändå måste hon göra det... förödmjuka sig om och om igen, skamsen och förtvivlad, när hon inte visste sig någon råd, därför att rena svälten stirrade ohöljd och hemsk på henne och alla dem hon skulle värna. Utvägar... Nåja det hade yppat sig ett slags utväg från dag till dag, mycket längre än hon orkade tänka på nu... Gud, Gud. Hon hade alltid trott, att Han hade en mening med allt detta. Men till och med hennes tillit till Honom tyckte hon gled längre och längre bort. Det var som om hon inte kunde hålla Honom kvar... I stunder av skärande ångest tyckte hon ibland, att hon förstod: Gud hade lämnat henne ensam, därför att varje dag i hennes liv var så full av oärlighet- Trots allt 26