hon försökte giva och försaka, hade hon låtit sig tvingas in i lögn och undanflykter. Och alltid kände hon, fast hon försökte att inte se det: Gud krävde sitt av henne, och det försökte hon att köpa sig fri från med tusen ursäkter... Hon försökte ju säga till sig själv, att hon gjorde vad hon kunde. Men var det sant? Var hon för Christian vad hon skulle vara? Den som kunde få honom att slita sig lös ur den dvala han gick i? Hjälplös stirrade hon in i detta, som hon hade frågat och frågat om utan att få svar på. Kanske också därför att hon gruvade sig för svaret... Det Gud lagt på henne, var ju inte allt hon kunde bära. Han kunde ta Christian från henne och barnen- Han kunde ta henne från dem... Bara hon visste... ja, bara hon visste! Men Christian gick där och teg. De gånger hon försökte tala om detta, som hon dock visste gnagde och förtärde dem båda, vred han sig bara undan, tvär, hetsig och otålig. Det var så underligt, ty i de gamla goda dagarna hade han alltid kommit och delat allt med henne: planer, förhoppningar ... Länge trodde hon: »Han vill spara mig, försöker hålla allt för sig själv, tills det blir en utväg.» På samma sätt hade hon försökt gå sin väg utan att onödigt pina honom med sina bekymmer. 27