Nu visste hon inte, om hon trodde det längre-Nu tyckte hon bara, att hon ingenting förstod annat än något ont, bittert och fult, som hon försökte kväva och tysta ned: »Han är likgiltig för alltsamman». Hon visste, att detta inte var sant. Hon såg ju, att han hade det svårt. Och hon kunde längta vilt efter att få visa, att hon alltid var honom nära. Men han grävde bara ned sig i sitt, gömde det och grubblade över det, febril, nervös och otillgänglig. Hon tyckte inte, att hon givit honom orsak till det. Hon hade ej skrämt honom genom att beklaga sig i onödan eller fordra något för egen del utan bara för att hålla deras lilla värld samman. Visst var det sant, att hon älskade vackra kläder, smycken och nöjen ... allt det som pengar kunde ge. Det hade varit roligt att äga det en gång som en självklar sak, men det var inte det hon saknade och sörjde över nu. Nej, det hon sörjde över, var bitter över och stod här och grät för nu, var att Christian lämnat henne så gränslöst ensam, när hon tyckte, att de borde hålla fast samman. I dag förstod hon, att det måste ha hänt något särskilt. Det var inte det, att länsmannen varit där. Det var Christians ansikte, då han kom in till frukosten, och den underliga, hjälplösa, tafatta gesten, då han gömde brevet, som sade henne det. Och åter kom den där ömma, sugande längtan över henne att få hjälpa och dela 28