med sig, men det tyckte hon inte, att hon kunde säga honom. Det borde han förstå utan ord, eljest blev det bara så meningslöst. Men han hade skrämt henne till att tiga, krypa in i sig själv och finna sig i, att det hon ville ge, det ratade han. Och det medlidande, hon ofta kände, hade hon alltid försökt att kväva, därför att det gjorde honom så liten i hennes ögon. Den Christian, hon alltid hade älskat, var ju där; under det skal han gömde sig i, visste hon, att han fanns- Visste — trots tvivel och ångest, ensamhet och leda — ändå brännande säkert, att en gång måste det skalet brista, isen smälta för hennes ömhets och kärleks varma andedräkt. Hon skulle få honom tillbaka ... hon och barnen. Äldre kanske, gråare och ännu mer sliten, men ändå den Christian, hon älskat och älskade, i vars armar hon vilat. Som var far till hennes barn... Men ibland kom det över henne ett isande tvivel, som skakade henne, att kanske var det ett minne bara, som hennes hjärta var fyllt av. Förstod han, vad det var för en farlig lek, han lekte ... att deras kärlek kunde förblöda av att de slöto sig inne i ensamhet, tills bördan blev så tung, att de sjönko till marken som stackars krymplingar, därför att de inte kunde bära den tillsammans? Hon visste ju, att andra levde på samma sätt... Tusen, ja, miljoner människor runt om i 29