världen, under villkor, som väl ofta voro oändligt mycket hårdare än deras. Kämpande, gråtande och tiggande om lov att få tjäna sitt dagliga bröd för sig och de sina! Men ändå ... ändå ... fanns det inte arbete för den som så trofast ville... som aldrig gav upp? Deras hem här, allt det hon kämpade för att bevara, skulle hon gladeligen avstå från den dag Christian kom och sade, att de kunde börja på nytt. Guri, tiggarkäringen borta från Stranden, som stod i dörrar och på vägar och gnällde och bad för ungar och man... och kanske mest för sig själv- Eva blev het. Hur stor var egentligen skillnaden mellan dem? Och kanske var Guri ärligast; hon sade: »Ge mig!» Hon sade inte: »Skriv upp det så länge ...» Den gången hon mötte Christian, tyckte hon, att hon hade gått och bara tegat i alla år om allt det som var hennes. Drömmar och längtan efter att få något att leva för, hemlös som hon vuxit upp, kuvad och ensam. Föräldrarna skildes, då hon var helt liten. Modern gifte om sig och dog sedan i Köpenhamn. Så hon hade inte ens det blekaste minne av en mor. En tant, som var änka, hade tagit henne och systern Margit till sig. Varför fadern, som aldrig gift om sig, inte kunde ha dem hos sig, hade hon aldrig fått veta. Hon mindes honom bara från korta besök som en stor, blond och stillsam man. 30