Och fattig hade han varit, tyckte hon sig veta på något sätt. Det hon mindes klarast av honom, var en dag tant Anna hade tagit henne och systern med sig genom främmande gator och upp i ett främmande hus för att säga farväl till far, som skulle dö. Hon hade inte haft förstånd om att gråta, visste väl inte en gång vad döden var. Hade bara suttit där stilla och generad och stirrat på den stora sängen, där fadern låg, blek och nästan oigenkännlig. Det var först senare det gick upp för henne som en gränslös fasa, hur hjälplöst ensam hon nu var. I grunden hade hon visst alltid gått och väntat på, att han en dag skulle komma och ta henne hem. Ty något hem hade tant Anna inte gjort det ringaste försök till att skaffa henne. Ett annat av hennes minnen från den tiden var, att hon satt med ett litet rödmålat skrin i handen — hon kom inte längre ihåg på vilken av de grå gatorna, där hon levat sin barndom. Men hon hade packat alla sina käraste saker, en ny klänning och en docka i det skrinet för att gå till sin mor, som måste finnas någonstans. Men så blev hon funnen, fick ris och blev skickad i säng. Hon hade gått, därför att andra ungar retat henne, för att hon inte hade någon mamma, bara en tant. Och så hade hon gått för att finna sin mamma... hon måste ju finnas, ty alla andra hade ju mammor. Då var hon visst sex år. Tant Anna hade sitt eget sätt att täppa till 31