munnen på henne och jämt göra henne osäker med sitt: »Kära barn, Gud styrke dig och oss alla» i en ton, som lät henne förstå, att det var något mystiskt med henne, som man inte talade om. Och hon tyckte, att hela hennes barndom krympte frysande samman under detta, att hon inte var som andra och att människor sågo på henne som något konstigt och ofta voro så äckligt vänliga. Då hon kom ut i livet, satt den skräcken i henne, gjorde henne skygg och sluten, tills hon en dag träffade Christian, och han tog henne i sina armar och älskade henne- Och hon fick vara sig själv, sådan som Gud skapat henne, glad och god och glad igen. Nu tyckte hon ofta, att hennes barndom kommit tillbaka med hela sin tigande fattigdom, därför att hon inte kunde se annat än att både barnen och hon voro en börda. Var det sådana minnen de skulle ta med sig ut i livet om ett hem... om far och mor? Var det bara detta hon kunde giva dem med på vägen: »Tror du det har varit roligt att vara barn?» Christian tog ett krafttag någon gång och skaffade pengar, då han absolut måste. Men hon visste, att det var lån från gamla vänner... nåja, sådant som man hövligt kallar lån. Nu fick han för resten nej överallt — eller intet svar alls-Bittra pengar hade de varit och de räckte så 32