om annat än vagt och löst, ett svar, som han trodde sig kunna bygga ett hopp på. Men det blev aldrig mer än att han för några dagar kunde bli något av den gamla Christian, glad och livlig. I en feber av rastlöshet kunde han gå och grubbla på idéer till små uppfinningar, han fab-lade om skulle bli massartiklar och ge miljoner — som hårnålen eller säkerhetsnålen. Den gången han uppfann något av verkligt värde, kunde hon inte minnas, att han talat om pengar, bara om glädjen över att få skapa. Och då hade pengarna liksom kommit av sig själva. Ett par gånger hade han rest till Oslo och Bergen och en gång till England. Men utan resultat. Nu hade de inte pengar till sådant längre. Inte heller hade han kläder, som han kunde visa sig i- »För att få arbete, lån eller kredit, Eva, bör man se ut som om man inte behövde någonting alls», hade han sagt sist han kom hem från en resultatlös resa. Men med ens log hon ömt mot ett annat minne, inflätat i detta, som det var. Hon hade bett honom köpa tyg till en vardagskjol, som hon behövde. Och så hade han haft med sig hem ett stycke praktfull och sällsynt kinesisk brokad som glittrade och glimmade som solsken på vatten. — Jag orkade ta mej sjutton inte köpa det där tråkiga tyget, sade han. 38