Eva kastade otåligt huvudet tillbaka och torkade tårarna. Sitta så här och grubbla, det var som att stirra på ett bakvatten med skiftande skugga och ljus ... Hon böjde trött huvudet; ögonen svedo efter gråten. Kunde han bara komma ibland och ge henne____ja, litet sådan där glittrande brokad! Hon diskade undan och ordnade i köket och matsalen. Medan hon höll på med det, mindes hon plötsligt: skor till pojkarna! Hon tog upp på kökshyllan, bakom det tickande väckaruret, som hon avskydde. Hon tyckte, att bara hon såg det, såg hon också ett lurvigt och surt huvud, som for upp ur sömnen vid det gälla skramlet. Nu följde den henne själv, mätte ut hennes timmar och dagar, följde henne in i sömnen varenda kväll med sitt högljudda, argsinta ticktack och väckte henne varje morgon med sitt larm. Där låg en hopknycklad, smutsig femma och litet småpengar, som hon mekaniskt räknade ett par gånger. Hon kunde inte förstå, att det inte var mer... Nej, sju kronor och sexton öre . .. sju kronor och sexton...? Å jo, det var ju sant, sömmerskan hade fått pengar, en avbetalning. Tankarna blevo så underligt lama, kretsade om detta tal: sju kronor, sexton öre ... Det räckte inte. Skor till pojkarna. Hon skulle ha ägg också, hon hade ju lovat barnen. De skulle haft soc-kerdricka... det fick vara. Och så var det mid 39