dagsmat, och så var det morgondagen och efter den en oändlig rad av dagar. Den som kunde sova, vila ut en vecka, en dag bara utan att behöva tänka på något! Fiskaren hade hon lovat, Lars skulle ha för potatis ... skomakaren ... och den och den och den! Varje dag knackade någon fordringsägare på dörren. Och varje dag måste hon ånyo kunna le och säga: »Tyvärr kom det ingenting med posten i dag heller!» Och över alla dessa dagliga, pinsamma småting —■ banken, skatten. Skuld, skuld, skuld vart hon vände sig! Låna här för att betala av där ... och så låna där för att betala här! Alltid gräva nya hål för att stoppa igen de gamla, men alltid var där hål, som gapade efter mer. Hon hörde Christian komma nedför trappan och gå ut. Hon ropade på honom genom det öppna fönstret. — Ja? Han stannade tvärt, stod där och kisade mot henne i solen. Som hon såg honom stå där, den smärta, höga gestalten, nästan böjd i sin mjuka slankhet, det kraftiga huvudet med den raka, korta näsan, muskelknutarna vid mungiporna och den mörka luggen över pannan, tog den starka och varma ömhet, hon kände för honom, överhand. — Christian? Hon log emot honom utan att vilja något. Det var bara det, att han stod där och kisade så 40