lustigt i solen. Och hon blev så underligt vek, när hon såg det trötta, grubblande draget i hans ögon, håret, som hade blivit tunt och grått vid tinningarna, de nervösa händerna med långa, smidiga fingrar. Det första hon älskat hos honom. Konstnärshänder, så fulla av känsla, men ändå starka. Men mest såg hon hans ögon, och hur en muskel skälvde och skälvde under vänstra ögonlocket, liksom alltid, när han var mer än vanligt trött, modlös och nervös. — Ja? frågade han otåligt och häftigt. — Ä ... kom in litet! — Kom in? Kan du inte säga, vad det är? Han blev mer och mer irriterad. Det var som om han var rädd för att hon skulle säga något han inte ville höra. — Jag har förbannat bråttom. Jag ska ... Kan du inte säga, vad tusan det är du vill? Hon stängde fönstret skamsen och förvirrad, såg Christian gå långsamt och tvekande mot grinden... Han blev stående där, så vände han om och kom tillbaka. Det var det sista hon ville... att han skulle komma nu. Och då han slog upp dörren, blev hon kall av motvilja. Det hon hade velat, som hon inte fann ord för, blev så löjligt, då hon såg honom stå där. Orakad, utan krage, i en gammal, blanksliten, oformlig kostym och i tankarna tusen mil borta från henne. Så sade hon fort liksom fordrande: 41